”I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete.” Med denna tjusande mening inleder WG Sebald sin bok Saturnus ringar, som i tid placerar sig mellan de tidigare på svenska utgivna ”Utvandrade” och ”Austerlitz”, som kom att bli hans sista bok.

Undertiteln på den idag utkomna boken lyder ”en engelsk vallfart”, och författaren/berättarjaget beskriver inledningsvis textens tillkomsthistoria som en reaktion på att han många gånger drabbats av en förlamande fasa inför de spår av förstörelse som går långt tillbaka i tiden även i ”denna avsides belägna trakt”. I enlighet med sitt författarskap i stort är Sebald även här formligen besatt av det som gått förlorat, av det förstörda, av ruinerna och de övergivna platsernas ande.

Men det stora med hans litteratur, ja själva hemligheten bakom den beslöjade lyskraften i hans motiv och gestaltning, är att han i egenskap av vandrare och iakttagare ur det dödsmärkta och höstlika inte skördar någon moralisk indignation, utan förvandlar de ensliga bilderna till en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande. Denna nedbrytningsprocess (”förbränning är den innersta principen i vartenda föremål vi tillverkat”) innefattar samtidigt i Sebalds gestaltade värld de spår av människor, händelser, civilisationer och drömmar som i hans genremässigt undflyende textflöde – essä, anekdoter, minnen, ­poesi och historia, allt som vanligt beledsagat av svartvita fotografier och illustrationer – får nytt liv i det, med hans egna ord, intensiva glimmande som tilltar fram till det ögonblick det slocknar. Så ser människans öde ut, konstant uppträdande under hundstjärnan Sirius eller den melankoliska ikonen Saturnus tecken.

En annan fantasieggande effekt av hans texter är att Sebald oavbrutet ger läsaren intrycket av att under sina vandringar liksom vara den sista människan på jorden, ett sista vittne som vemodigt men klarsynt ­registrerar de insomnade tecknen på mänskligt liv.

Ett år efter vallfartens början, berättar Sebald/berättaren inledningsvis, insjuknade han och blev inlagd på sjukhus i provinshuvudstaden Norwich (författarens hemstad), där han började skriva ned det som han ytterligare ett år efter att han skrevs ut från sjukhuset kom att färdigställa. Och redan på bokens andra sida konfronteras läsaren med det första fotografiet: ett högt beläget sjukhusfönster som från patientens säng inte visar annat än en färglös bit himmel. Och detta är ett signifikant inslag i koncipierandet av den här boken, och i förlängningen symptomatiskt för Sebalds syn på förhållandet mellan text och värld, mellan minne och verklighet; ”Saturnus ringar” är alltså inte resultatet av kringvandrarens anteckningar på plats, utan av minnena av hur han på sjukhusets åttonde våning – på denna höjd och i denna konstlade ljudlöshet liksom avklippt från världen – i sin tur minns den vandring han genomförde för vid det här laget närmare två år sedan.

Vallfarten i sig är i så måtto både reell och imaginär, och med utgångspunkt i den lokala historien och grevskapets natur, byar, byggnader och arkitektoniska detaljer spränger så texten (och bilderna) ut i vindlande banor, som fritt löper och korsar varandra i ett slags själens och kulturlandskapets samstämmiga semiotik. Ett fotografi av den gamla järnbron över floden Blyth ger nya associationer. Järnvägsvagnar, ursprungligen ämnade för kejsaren av Kina, mynnar ut i reflektioner över opiumkriget och änkekejsarinnan Cixis extravaganta leverne; den sorgligt söndervittrade staden Dunwichs öde ramas här in med hjälp av poeten Swinburnes dikt ”By the North Sea”, som Sebald beskriver som diktarens ”tribut till livets gradvisa upplösning”; en naturhistorisk redogörelse för silkesfjärilarna bildar utgångspunkt för en fängslande utläggning om de gamla sidenvävarna i Norwich och deras själssjukdomar.

Och exemplet hur han från en presentation av den lokale 1600-talsläkaren Thomas Browne, via några tankar kring en anatomimålning av Rembrandt, åter hamnar hos sig själv i sjukhussängen – ”under den underbara inverkan av de smärtstillande medel som cirkulerade i mig” – är belysande för hans berättartekniska raffinemang. Så binder Sebald samman det privata, det regionala och det universella till en krans av livets egna mörka blomster, och själva hantverket – de fint utmejslade meningarna (här lika fint ciselerade av Ulrika Wallenström) och de svindlande tankesprångens plötsliga uppenbarelser – delar han inte med någon annan berättare.

Förmodligen är han också den ende som någonsin lyckats få sina läsare till att med melankoliska suckar över livets förgänglighet vilja andas in världens tunna luft och syresätta den med ord från åttonde våningen på ett regionalsjukhus i östra England. Och dessutom få det att verka som om just detta vore den mest meningsfulla av verksamheter innan också vi vackert måste dö.