Tänk dig en bok som en spegel, så öppen att du tydligt ser dig själv sitta och läsa och tolka. Att kombinera en sådan öppenhet med en sorts berättande tycks vara en strävan i Anna Hallbergs dikt. Hennes fjärde diktbok ”Colosseum, Kolosseum” innehåller sådan dikt; tät som en väv, brokig men samtidigt fast, ibland dock sluten, hermetisk.
”Colosseum, Kolosseum” består av fem dikt- och prosasviter, som nyttjar skilda formgrepp. Den första ser ut som frivers, men meningarna är samordnade så att de kan läsas var för sig eller i kraft av helheten. En blandning av dagbok, filosofisk reflektion, vardagshändelser. Men här antyds också en berättelse om en familj och något som liknar familjevåld, varvat med sexuell brutalitet: ”när jag slår tänker jag på: näsan/ magen, halsen/ dina fingrar är som fjädrar/ jag gråter alltid innan/ du ens har börjat”.
Exakt vad som har börjat, det vet vi inte. ”Colosseum, Kolosseum” genomsyras av fragmentariska visioner av brutalitet, det är en djupdykning i människans barbariska, groteska sidor; en blick på de mekanismer som använts för att utesluta, tortera och disciplinera, och samtidigt en blick från detta uteslutna, torterade. Tanken går osökt till Michel Foucaults mentalitetshistoria. Hallberg spelar ut paralleller mellan olika epoker, såsom dem mellan Colosseum i Rom och det kolossala sinnessjukhuset i Säter, båda två arkitektoniska skapelser med syfte att befästa samhällets maktstrukturer.
Ett tema i boken är tigandet: ”Vi delar bördan kollektivt och stumt./ Pratar inte. Om jag väntar tillräckligt länge drar det kanske förbi. Växer till sten.” Vad vi tiger om blir särskilt tydligt i den allittererande dikt där nästan samtliga ord börjar med s, en dikt som tycks blotta all den sorg som är förborgad i bokstaven: ”sprängda spädbarn slitsade slidor sanningssatan/ som skriker skär i skinnet srebrenica suharto/ spanska stöveln sverige strappado skendränkning” etcetera.
Inte för att här skulle saknas glädje. I den fjärde diktsviten, uppställd som en futuristisk prosadikt, finns också jubelrop och bejakelse, dikten hoppar som en ”fet lycklig lax i forsen”. Glädjen växlar dock med hysteri och en sorts förtvivlan; det kretsar löst kring sexualitet, graviditet, moderskap. Men också kring existentiella frågor; förhållandet mellan organiskt och oorganiskt, mellan kropp och ting, djur och människa, kärlek och hat.
Samtidigt kan man uppleva ”Colosseum, Kolosseum” som frustrerande. Hallbergs förra samling, ”Mil”, var mer sammansatt, ett tvärsnitt genom vardagen. Här ställs man inför mer disparata ytor, som om författaren förlitade sig på att de enskilda orden och greppen frammanar och utför mer än vad de i själva verket gör. Kanske boken å andra sidan är tänkt som en sil, som silar ordens sand, som om poängen vore att inget hållfast återstår. Som en iscensatt frånvaro, en sorts spillning, skulor, svek: ”håller min avföring/ stum”.
Frågan är dock om inte stumheten blir alltför kolossal. ”Colosseum, Kolosseum” ter sig hal som ett glasberg. Inte konstigt om läsaren upplever sig snuvad på konfekten, förd bakom ljuset. Att tonen ofta är indignerad – liksom livsindignerad på det stora hela – och renons på värme och humor gör inte saken lättare. Det är inget fel på intensiteten, det är infattningen som felar. Dunkelt, såsom i en spegel.
