Det finns någonting svävande gåtfullt, något magiskt i Eva Runefelts poesi. Oftast är det betvingande vackert, med få motsvarigheter i samtida svensk lyrik – så är hon ju en av vara mest prisbelönade skalder och det med all rätt. Hon har förmågan att försätta läsaren i ett närmast meditativt tillstånd som är mycket behagligt.

Efter ett uppehåll på sex år återkommer hon nu med en samling poesi och kortprosa, eller prosadikt, som knappast lär lämna någon oberörd. ”Minnesburen” är en tredelad lyrisk berättelse om en flickas och en kvinnas väg från barndom till vuxenhet och till litteraturen, inte bara den hon tidigt läser, utan till den hon kommer att skriva. Det är en av Maria Hall skönt formgiven bok i blått, som verkligen samspelar med det elegiska i innehållet.

Den lilla flickan besitter en märklig fantasikraft och i den ”vanliga” men uppenbarligen lyckliga familjen är hon en märklig och lite udda personlighet, vars första minne är att hon lever i ”ett gulaktigt ljus, som en väldig pannkaka”. Hon är skygg och bräcklig, orolig för vad andra skall tycka om henne. Men hon skall lämna flickhöljet till förmån för en möjlig frihet i livet och i orden. Om detta har Eva Runefelt skrivit förr, men knappast så övertygande och lyriskt fulländat som nu. Över huset där de bor vilar en märklig frid, stämningarna är så diskreta att de vetter mot tystnaden, den som vi skall lyssna till, enligt Ekelöf.

Minnena lagras över varandra, av en sorts frid och melankoli, men också av sjukdom. Den unga flickan letar efter ett slags utväg att ”springa dig in i”. Här finns tystnaden alltså, men också musiken i hennes egen kontinent. Hennes rum är en egen värld där tingen blir konkreta och samtidigt levande och fantastiska.

Men även tingen utanför rummet tar egenartad gestalt, förvandlas till magiska ting och där skolkamrater bär på gåtor, som flickan med huvan. Här märker man verkligen det svävande gåtfulla hos Eva Runefelt, som inte alltid är så lätt att tolka, men lätt att ryckas med i. Och ordens värld är hennes, som när hon helt planlöst läser och läser i ett uppslagsverk. Och flickan som skall bli kvinna betraktar och begrundar det egna jaget i spegeln: ”Spegeln säger att det nästan ser ut som ett ansikte, alla delar finns men passar inte att vara på samma plats. Och kroppen, inte lägga tyngden av kroppen i andras ögon.”

Hon utvecklas, hon mognar, hon blir. Samtidigt som hon lever i ett visst mått av isolering i sig själv, ”Jag är en ö med suddiga kanter”, men uppenbarligen en ö som befolkas av fantasins kraft. Undan för undan avtäcker hon världen och tingen dess hemligheter, som förvandlas till de egna gåtorna, dem som vi så länge nu följt i hennes poesi.

Här är allt gåtfullt och magiskt. Orden svävar över sidorna och läsaren som hemliga, sköna tecken. Ja, världen och vi är gåtor som aldrig helt och hållet kan förklaras eller beskrivas, men gestaltas som lyrik.

Boken avslutas med två fantastiskt sköna dikter, tillägnade hennes bortgångna vän, konstnären Stina Strandberg. Och så kan man kanske beskriva denna samling, som en kombination av ordens glädje och av elegin i livet. Ja, detta är den vackraste bok jag har läst på mycket länge, en höjdpunkt i samtida svensk poesi.

litteratur