På mitt skrivbord ligger fotografier av band och kassetter, indexerade med bläckpenna på de förtryckta etiketterna eller med maskinskrivna lappar som klistrats fast. Namn, titlar, datum snitslar en väg till det förflutna; de osynliga magnetmönstren lagrar historiens röster och ljud. Eller för att vara korrekt: en försvinnande liten del av denna historia.
Det som får min blick och tanke att dras i denna riktning är den bok som jag just har läst, Lars Jakobsons nyutkomna roman ”Vännerna”, en femhundrasidig berättelse vars förgreningar är lika mångfaldiga som mycelet hos en svamp, men vars centrum ändå skulle kunna skisseras med ord som minne, glömska, historia och teknologi. Frågan om vad vi kan få med oss, och hur vi får med oss det, på vår färd genom tid och rum, mot döden, mot entropin, utgör snittyta och söm i detta fantastiska montage över samtiden.
Läsare bekanta med Jakobsons författarskap vet förstås att han gärna rör sig vid gränsen till den genre som kallas science fiction. Samtidigt är det svårt att fixera hans skildringar av vår epoks teknologiska, sociala och politiska omvandlingar inom en sådan ram.
Snarare bör man kanske, för att citera den essä han nyligen publicerade på nätförlaget Autor Eter (”På vilken strand”), konstatera att ”All fiktion är kontrafaktisk”. Denna insikt räcker en bit.
”Vännerna” är alltså en roman om vårt här och nu, som liknar vårt här och nu, men inte i varje detalj. Den är sammanvävd av flera besläktade berättelser. En handlar om Anncha, vars jobb som levande reklamikon för henne världen runt mellan flygplatser och luxuösa hotell, men som i en passkontroll en dag får sin identitet ifrågasatt.
En annan handlar om den medelålders kvinnan Åsa, som driver privat äldrevård på ett brutaliserat och cyniskt men lukrativt sätt. I en tredje stöter vi på hologramteknikern David, som arbetar på ett företag vars produkter gett namn åt Jakobsons bok: ”vännerna” är de tredimensionella projektioner som skapar stämning i offentliga interiörer i romanens svenska 2000-tal.
Den röda tråd som förbinder romanens skilda öden är industrimagnaten, entreprenören och författaren Jannis Rokka, som i 20-årsåldern, under andra världskriget, flydde från Lettland till Sverige, och som i samförstånd med den socialdemokratiska regeringen byggt ett världsomspännande imperium (nätverk). Denne Rokka är dock, eller misstänks vara, död.
Det som finns kvar är i så fall en ”konstrukt”, en dator baserad på den information som den minnesbesatte Rokka samlat om sig själv under livet, och som har inhysts i det enorma Citadellet som han byggde under sent 60-tal i Stockholmsförorten Kymlinge, en byggnad med restauranger, arkiv, mötesplatser, och formad som en byst av Per Albin Hansson – de allegoriska poängerna multipliceras.
De historier och funderingar som härur nystas fram sprider sig genom samtidens olika rum för att vrida och vända på brännande frågor om säkerhet, kontroll, segregering, information, konsumtion och identitet i en ”posthuman” tid. Om Rokka är en knutpunkt, återfinns romanens cybernetiska styrman i den berättare (utan att göra någon grej av det identifierad som LJ själv) som ganska ofta träder läsaren till mötes; särskilt i bokens längsta kapitel, ”Det kinesiska rummet” (titeln från filosofen John Searle), som utvecklas till en hundrasidig reflektion, i romanberättelsens utkant, kring natur och kultur, människa och maskin, verkligt och artificiellt.
På detta sätt kommer fakta och fiktion, citat och påhittade citat att kombineras, och göra Jakobsons mångfasetterade skildring till ett slags hybrid av roman och essä. Eller ska man kalla den – som antyds i anslutning till en diskussion i texten kring de invändningar några manusläsare haft – för en process, nu uppstoppad och levererad.
Även om suggestionskraften i ”Vännerna”, i mina ögon, kanske inte är lika stor som i Jakobsons bästa romaner (till exempel ”I den Röda Damens slott” från 2000), så är det en tveklöst fascinerande och politisk uppfordrande bok.
Realistisk är den, för den som vill se. Och den bekräftar något jag sagt förut: en liknande romankonst hittar man ingen annanstans i vår samtid.
