Det finns en risk för ironiskt overkill i Jonas Hassen Khemiris nya roman Montecore. Liksom debuten ”Ett öga rött” är den skriven i jagform, men den här gången släpper Jonas Hassen Khemiri fram flera röster i en kollageliknande form.
Den unge författaren ”Jonas Hassen Khemiri” får ett mejl från sin förlupne fars gamle vän Kadir i Tunisien. Denne föreslår att de tillsammans skall skriva en bok om fadern, eller den gamle vännen, som nu blivit en världsledande fotograf. Under olika alias publicerar han bilder från krigshärdar. Hans fotografier har fått flera utmärkelser, och det är uppenbart att fadern drivs av viljan att avslöja lögner och förtryck. Bland annat lånar Jonas Hassen Khemiri holländaren Paul Vreekers namn som ett alias för fadern.


Men pappan, eller ”pappor” som sonen kallar honom, drevs inte alltid av avslöjarens nit. När han kom till Sverige försökte han anpassa sig. I sin mejlväxling med Kadir ger sonen flera vällustiga exempel på hur pappan ansåg sig ha blivit mer svensk. Det är också exempel (sättet att supa, att alltid ta av sig skorna, prat om vädret) som bekräftar den tendens till ”otherizing”, alltså enhetliggörandet av antagna väsensegenskaper hos en folkgrupp, av det ”svenska” som finns i romanen; ursprungligen handlade ”otherizing”-processen om kolonialismens definition av de koloniserade.
Pappan blir en komisk gestalt, en sorglig förrädare i den senare radikale sonens ögon. Det slutliga förräderiet sker när han ger sin fotostudio drottningens namn och sedermera specialiserar sig på att fotografera husdjur.

Men pappan försvinner ur bilden redan när Jonas går i småskolan. Hatet är en efterhandskonstruktion, likaså tron på faderns karriär som fotograferande världssamvete. I det sammanhanget får också romanens titel sin belysning. Montecore var namnet på en tiger dresserad av de tyska tämjarna Siegfried och Roy, en tiger som under ett gästspel i Las Vegas attackerade en av sina tämjare. Likt Montecore lät sig Jonas pappa tämjas av de vita, för att så småningom gå till attack mot den maktstruktur som hållit honom fången.
Så formar sig hela romanen till en kompensatorisk fantasi för den unge sonen. Hans far har svikit honom, men han har även svikit den arabiska identitet som sonen alltmer energiskt börjar hävda i tonåren – med pappan väck och hans svenska mamma fången mellan kvardröjande frasradikalism och glimtar av klarsyn. Det formella arrangemanget med mejlen och konflikten mellan Kadirs minnen, både hans egna och de som Jonas far planterat hos honom, och Jonas upplevelse av sin barndom understryker på sedvanligt modernistiskt manér osäkerheten i våra minnen och vår varseblivning, i allt det som på olika sätt formar vår individualitet och identitet.

Men frågan är om inte romanen innehåller alltför många ironiska filter, alltför många garderingar. Där Jonas Hassen Khemiri nöjde sig med sin jagberättare i debuten, laborerar han nu med två distinkta röster och flera minnen-i-minnen som än mer förstärker osäkerheten. I sin debut övertygade han genom röstens kompromisslöshet. Även där använde Jonas Hassen Khemiri en ung pojke, med en nordafrikansk far och svensk mor, som berättare. Även där var pojken uttalat kritisk, för att inte säga hatisk, mot allt det svenska som hans far försökte identifiera sig med. Men där var en linje tydlig. Berättaren var opålitlig; hans ord blev mer sympton på en attityd än en utsaga med (fiktivt) sanningsvärde. När konspirationsteoretikern Halim vältrade sig i kvinnoförakt, judehat och kulturell chauvinism, innebar det en kritik av fördomarna och hatet i den egna gruppen.

Även nu synliggör Jonas Hassen Khemiri det hat och den separatism som kan gödas i utsatta minoritetsgrupper. När pappan och Kadir beskriver det ”svenska” med de sedvanliga flosklerna om tystnad, naturdyrkan och depressivt superi, innebär det främst en drift med de båda hemmafilosofernas ”otherizing”. Men det ger också en bild av de processer med vilka människor med de mest skiftande bakgrunder har enhetliggjorts som ”invandrare”.
Även striden mellan Jonas och hans kompisar om vem som har bästa pappan pekar på det här sättet i flera riktningar:
”Nejnejnej, pappor är också värsta högutbildad som alla andra blattepappor. /.../ Pappor har också maxat politiskt förflutet och suttit koncentrationsläger under Franco och varit värsta hot mot Pinochet och dissat Idi Amin på radio plus pissat på Ayatollan i direktsänd tv.”


När Jonas Hassen Khemiri på det här sättet väver in sina utsagor i så många ironiska skikt, riskerar de dock att förlora sin betydelse. Till slut blir maskspelet allt. Vem var det egentligen som beskrev majoriteten och minoriteten på de här sätten? Gör författaren anspråk på att säga något direkt om en yttre verklighet eller skall alla hans utsagor tolkas symptomatiskt? Vill han säga något om samhälleliga förhållanden eller enbart om sina gestalters attityder? Är hans främsta ärende rentav att ironiskt underminera de biografiska läsningar som stundom drabbar författare med så kallad invandrarbakgrund? Men en grimas åt alla blir gärna en grimas åt ingen.

Romanens centrala frågor om identitet, individualitet och kulturell tillhörighet riskerar också att fastna i alla de ironiska filtren. Trots allt rymmer inte Khemiris insikter sådana djup att det motiverar den elaborerade formen.