Det finns romaner som man aldrig blir riktigt klok på; Ulrika Kärnborgs andra roman ”Som om” är en sådan bok. Någonstans i berättelsen om antihjälten Johan, doktorand i filmvetenskap på Lunds universitet, verkar han lugnt filosofera över samtiden (någon gång på 90-talet) och postmodernismen, medan hans tillvaro – i postmodernistisk mening – krackelerar eller fragmenteras. Johans fru Lena är på vippen att lämna honom för – som han tror – en skäggig typ på ”sociologen”. Den kvinnliga rektorn på kulturinstitutionen har inte mycket till övers för hans avhandlingsarbete, eftersom hon inte anser att film är något man kan studera. Den enda glipan i det kompakta molntäcket är vikariatet som föreläsare vid Köpenhamns universitet.
Men vikariatet kommer på allvar att förvandla Johan till en antihjälte, eftersom han blir förälskad i den unga, gåtfulla Nadine som sitter längst fram i föreläsningssalen; hon förefaller – åtminstone i hans inbillning – en smula intresserad av honom, men frågan är om hon på allvar kan engagera sig i andra. Kurskamraten Amanda blir också förtrollad av Nadine, ingen förstår att hon är ett skogsrå som kommer att locka både män och kvinnor i fördärvet.
Den undflyende Nadine må vara en övertydlig bild av den alienerade nutidsmänniskan, men hennes bortvändhet och likgiltighet – som omgivningen fyller med mening och betydelse – säger ovanligt mycket om sprickan i den moderna tillvaron. Utan något att hålla fast vid, förutom religionen (som många av oss trots allt inte väljer), kan vi faktiskt attraheras av en sådan tom människa som Nadine.
Det är fascinerande att en gestalt som vi vet mycket lite om får bära upp den här romanen, men i upptakten av boken – ”Utopos” – kanske vi ändå får en fingervisning om varför Nadine är en sådan dödlig fara för sin omgivning. En ung kvinna som lever på en paradisstrand under en tid blir våldtagen och skändad. Även om kvinnan ifråga är namnlös, skulle hon mycket väl kunna vara Nadine; när hon trollbinder sin omgivning gör hon kanske det för att hämnas de skändligheter som begicks mot henne. Egentligen är Nadine också i fysisk mening frånvarande under den största delen av boken, detta bidrar än mer till att hon lyckas förvrida huvudet på Johan och Amanda. Hon upptar alla också i sin bokstavliga frånvaro.
Ulrika Kärnborg har skrivit en berättelse som i likhet med hennes absoluta huvudperson är gåtfull och en smula undanglidande. Det måste påpekas att romanen är ojämn, upptakten känns emellanåt lite för cerebral, men sedan lossnar det ordentligt och texten blir både rolig, gripande och tankeväckande. Mot slutet blir det övertydligt och en smula för dramatiskt, som om författaren oroar sig över bristen på thrillerelement. Dessutom: när vi på ett mer underförstått plan får bekanta oss med huvudpersonernas tillvaro fungerar Kärnborgs språk och bildskapande förmåga, men när hon ska förklara hur det ligger till för den som eventuellt inte har begripit blir framställningen platt.
Det som dröjer sig kvar är förstås den märkliga Nadine. Man tycker sig ha träffat sådana människor, ytterst fåordiga om sin egen person; man lockas breda ut sig om hela sitt liv. Den gåtfulla sitter bara där och lyssnar. Det är ytterst obehagligt att inse att förtroendet aldrig kommer att återgäldas, och att människan ifråga en dag är såsom uppslukad av jorden.
