Fenomenet förbryllar. Ibland kan en författare vara mer känd utomlands än i sitt hemland. Eeva Kilpi har, på sätt och vis, haft en krokig väg till finländska författares första led. På 80-talet upptäckte Europa henne som lyriker och hon lyckades erövra en publik med något som kunde kallas feministisk humor. Och redan tidigare hade hon upptäckts som blodfull prosaist, författaren till romanen ”Tamara”, givetvis med tonvikt på det första a:et. Romanen tog upp ett för den tiden nära nog otänkbart ämne: en handikappads sexualliv.
Eeva Kilpi gjorde skandalsuccé i en tid då man i insamlingskampanjer för till exempel blinda i Sverige uppmanades att ”blunda ett ögonblick och tänka”, och då det uppenbarligen var otänkbart att män i rullstol kunde gilla ishockey och hata gräddtårta och allsång.

”Tamara” var ett sensuellt jordskred om en ung kvinna, som frikostigt satsar sig själv i en
verksamhet, där egentligen inga urvalsprinciper råder, det handlar enbart om att bryta kroppens ensamhet. Den unga Tamara själv var en sorts Pippi Långstrump i nätstrumpor, studerande i språkens filosofi, en världsförbättrande konsulent som med åtskillig humor tog sig an en delvis rullstolsbunden forskare utan att räkna med guldstjärna i häftet. En invalid kunde, förvånande nog, faktiskt vara som en vanlig människa!
Efter den banbrytande ”Tamara” lanserades Eeva Kilpi som en skildrare av ”medelålders, ensamma kvinnor”, ett sällskap som inte var ägnat att väcka manliga kritikers förtjusning. Kilpi blev känd som en naturlyrisk prosaist, som inte var rädd för medelålderns ensamhet.

Först med trilogin om vinterkriget fick Eeva Kilpi ett riktigt genombrott i Finland, ett välförtjänt sådant. Hon skriver om en helig plats: Karelen. Företeelsen kan romantiseras och förgyllas, febern och saknaden går aldrig ur blodet. Finlands återförening med Karelen är en på åtskilliga håll realistisk tanke, som då och då ger
upphov till texter. Eeva Kilpi har gjort mer än de flesta för att hålla sin hembygd levande.
Gränslöshetens tid är en förlängning av 90-talets ”Vinterkrigets tid”, ”Längtans tid och ”Fortsättningkrigets tid”. På ett mirakulöst sätt har Eeva Kilpi lyckats fördela sina minnen av de tidiga åren i Karelen så att mycket av det upplevda känns friskt och nytt.

Flickan Eeva är elva år när familjen evakueras från Raivattala by i Hiitola, Karelen. Hon har haft ett rikt liv i en temperamentsfull släkts famn, och mycket av berättelsen handlar om uppgörelsen med modern. Den som egentligen står för värmen är farmodern, en driftig ägare av Hiitolas järnvägsrestaurang, som under sin glanstid har nio servitriser. Eevas mor har examen från Handelsskolan men får inte möjlighet att yrkesarbeta, en situation som resulterar i migrän och många ”Hota-pulver” under eftermiddagarna. Hon är lättrörd och känslig och Kilpi har behov av att redovisa de olika turerna till mammans gunst: presenter som inköps till mors dag, förtroenden
som ges, betyg i skolan.

Det finns en ängslighet och ett värkande samvete i berättelsen, som varje människa som tidigt tvingats bli vuxen känner igen. Man kan tycka att förseelser i barndomen med medelålderns perspektiv borde kunna få en automatisk förlåtelse, men för Eeva Kilpi är det inte så. Och ovanligt nog skriver hon om mötet med svenska språket, i form av Allers men också genom lekkamrater, uppenbarligen kommenderade att tala svenska. Den duktiga eleven Eeva Kilpi tror att enkeli har med äng att göra och inte med ängel. Hennes förtvivlan över att göra bort sig är rörande och ger en nyckel till ”Gränslöshetens tid”. Kilpi skriver om en liten flicka som redan tidigt ser sig själv, som redan tidigt tar livet på allvar och vill göra rätt för sig, som ser och hör och vill använda det mesta.

För den som längtar till det förlorade, till Karelen, är Kilpis nya bok en förtrollad trädgård. Alldeles för lite har skrivits om Kilpis storartade naturkänsla. Här skriver hon om den hemlighetsfulla
vårnunneörten, som lyser som en lila eld i backarna, om hur blåsippor grävs upp av ivriga barnfingrar för att transporteras till hemknuten, här skriver hon om årstiden i träden och himlen, så att hjärtat ropar efter att dela dofter och synupplevelser.
Det gamla Karelen kommer på näthinnan med sina piroger, sin sallad med saltade svampar, sin kalla gädda stelnad i gelé, surbröd, knackkorv och aprikosgräddkaka, kortspel, marknader, ormtjuserskor och luktande rävskinn.
Det är en rundhänt skildring, med huggande avbrott, de första bombplanen som av barnen tas för vanliga övningsplan, den växande insikten att hemmet måste lämnas.
Det är ett underbart panorama, en försvunnen värld, men också en värld som aldrig kan dö.

Slutkapitlet, epilogen 60 år senare, innehåller Eeva Kilpis dagbok från november 1999. Det är ett avsnitt som kunde utgå om det inte vore för den vibrerande sången till Karelen som ingår och också för att det ger en bild av en säregen yrkeskvinnas vardag, ett liv som är en blandning av
medvetenhet och - nästan klandervärd - ödmjukhet.
På sitt sätt, omärkligt och envist, har Eeva Kilpi skrivit om den finska kvinnans lott, hennes begränsade drömmar, hennes skygga framtidstro. Hon är en den finländska litteraturens grand old Dame, numera som kommendör av första klass. Hon är den som bevarat Karelen åt oss, hon är den som gett oss civilbefolkningens situation, en som sett och återgett, redan från vaggan. Och några ord finns där att uttrycka tacksamhet. Djup glädje.