Amelie Posse tillhörde utan tvivel den svenska överklassen. Hon hade titeln grevinna och hennes kontaktnät omfattade i stort sett hela gräddan av den svenska noblessen, såväl den intellektuella som den jordägande och finansiella. Hennes liv var emellertid knappas grevligt i någon normal mening. Det var ytterst brokigt och äventyrligt och i bästa mening europeiskt. Amelie bodde i flera europeiska länder lika länge som hon bodde i Sverige. I likhet med många av sin generations kvinnor engagerade hon sig starkt för tidens stora frågor; kvinnosaken, flyktingfrågan och freden. Under lång tid intog hon en radikalpacifistisk ståndpunkt, en hållning som hon emellertid övergav under andra världskriget.

I den utmärkta biografi som Eva Strömberg Kantz har skrivit om Amelie Posse får man ett inträngande porträtt av denna anmärkningsvärda kvinna, som hade så många strängar på sin lyra. Till dessa strängar hörde ett tämligen omfattande författarskap som med utgångspunkt i det personliga skildrar hela det europeiska sammanbrottet, från första världskrigets utbrott till andra världskrigets slut.

Genom sitt äventyrliga liv fick Posse anledning att engagera sig inte bara i Sveriges situation och öde under dessa mörka år. Hon var minst lika knuten till Tjeckoslovakien, där hon blivit medborgare i samband med sitt giftermål med en tjeckisk konstnär och nationalist, Oki Brázda. I detta äktenskap fick hon två söner som båda blev mer tjecker än svenskar och som efter Hitlers av västmakterna godkända annektering av landet ville gripa till vapen för fosterlandets försvar.

Hennes uppfostran i den högintellektuella svenska eliten öppnade alla dörrar för Amelie. Till synes öppnade de sig helt enkelt därför att hon ville det och att det var självklart för henne att få tillträde till salonger där inte alla var välkomna. Amelie Posse var aristokrat i den meningen att hon nästa alltid fick sin vilja och fick den på ett självklart sätt. Hon lärde känna både Tjeckoslovakiens båda frihetshjältar Tomáš Masaryk och Edvard Benes och har i sina böcker givit intressanta och djupt personliga porträtt av dessa stora européer. Tjeckoslovakien fick en kort historia. Det överlevde mellankrigstiden, men inför de stigande spänningar som Hitlers maktövertagande och spänningen mellan Tyskland och västmakterna kom det att offras i spelet om freden.

För Amelie Posse hade redan tidigare ställt sig kritisk till Hitler och det nya Tysklands expansionistiska retorik. Men med erövringen av Tjeckoslovakien insåg hon till fullo den fara för Europa som Hitler utgjorde. Hon lämnade Tjeckoslovakien och återvände till Sverige, men inte för att sitta med armarna i kors.

I sitt gamla hemland startade hon den antinazistiska Tisdagsklubben som tjänade dels som en antifascistisk propagandaorganisation, dels som en brygga för flyktingar från Tyskland och de länder som blev ockuperade. Genom sitt enorma kontaktnät kunde Posse snabbt ge klubben försänkningar inom såväl den politiska som den mediala maktens centrala kretsar.

Den bild som biografin om Posse tecknar både över sin huvudperson och det omgivande Sverige och Europa blir efterhand en ovanligt rik och mycket intressant rundmålning av ett kulturellt landskap som gått förlorat. Amelie Posse tillhörde genom födsel och uppfostran på ett naturligt sätt 1900-talets kulturella och intellektuella grädda. Hon kände så gott som alla med inflytande och betydelse och hon levde ett liv höjt över vanliga människors vardagliga bekymmer. Det gav henne en handlingskraft och en fantasi som knappast kände några gränser.

Denna välskrivna biografi porträtterar alltså inte bara grevinnan Posse utan i lika hög grad en förlorad kulturell värld, en värld där pengar alltid kunde ordnas, där resor alltid blev finansierade på ett eller annat sätt och där livet på dyra kurorter och långa utlandsvistelser var lika vanliga som charterresor är idag. I denna privilegierade miljö fostrades självfallet många dandies, men också en och annan starkt moralisk och visionär personlighet. Till den senare kategorin hörde utan tvivel Amelie Posse.