Vi kommer genast från början in i en manlig värld med hårdträning, Black Rebel Motorcycle Club och en rad som denna: ”Jag släpper lös A3:ans 250 hästkrafter i en tjutande acceleration”. Marcus Prests debutroman ”Pop” är ett kollage av populärkulturella klichéer och en skildring av vilsenhet i dagens värld. ”Hela livet är en kliché”, konstaterar huvudpersonen i ett skede; det kunde ha varit bokens motto.
Romanens 27-årige jagperson studerar ekonomi, bor ihop med Tina som läser esoterica, och umgås med gelikar, Erik, Alexander och Jimi, som sysslar med skumma affärer, amfetamin och heroin. Han odlar en extrem kroppsfixering och märkesfixering, tränar målmedvetet – löper exempelvis med en puls på 135 för att spara glykogen till kvällen, och gör subtila distinktioner mellan herrskjortor och drinkar. Vin är lite gammaldags och alltförmänskligt.
”Pop” är en sorts cyberpunk light, med inslag av ”American Psycho”, ”Fight Club”, deckare, sci-fi, pop- och rockfraser, film noir, dystopi, popkonst, retrofuturism. Människan är reducerad till fysiologi och biokemi; mottot, hämtat från filmen ”Blade Runner”, är ”Deckard is a replicant”, och det är en viktig nyckel. Huvudpersonen är som en replikant av en replikant, en människa som lever som en robot; här finns en rädsla för det mänskliga, avspeglad i huvudpersonens rädsla för att kvinnorna, Tina och Eva, ska komma honom för nära.
Samtidigt som här finns en intrig är det hela en gestaltning av en manlig utopi; en dagdröm där den narcissistiska huvudpersonen själv utgör enda centrum och relationer betyder korta sexuella kontakter. Det är beskrivningen av relationerna och dryftandet av dem som är bokens största behållning; flickvännen Tina, och de tillfälliga kontakterna Eva och Susanna, ger honom chanser till autentiska möten, försöker locka honom att göra de nödvändiga val som gör oss till människor. Istället flyr han in i en artificiell värld.
”Pop” skildrar allt det som kan gå snett i våra livsideal, men framställer det samtidigt som ambivalent; det snedas lockelse ställs i centrum. Jag tänker på Marinetti och hans futuristiska manifest; det moderna som det fartfyllda och farofyllda, energiska, maskulina, krigiska och misogyna. Här används också ett lakoniskt, ofta telegrafiskt språk med /-tecken som ställvis ersätter konjunktioner. Prest ställer fram detta utan explicita värderingar, men symptomen är tydliga.
Det slår en att det ”Pop” försöker visa är en fullt utvecklad version av något som i ett nyliberalt samhällsklimat förekommer mer utspätt; tendenser till detta, fröet om man så vill, finns överallt. Det är det som förefaller vara poängen med att beskriva det hela; det blir ett fundament för självreflektion. Frågan kvarstår om inte Prest hade kunnat dyka än djupare; fört upp flera trådar, spårat än fler kopplingar. Som det är nu står man aningen rådvill mitt i detta; hantverket är imponerande, men helheten förblir något av en broschyr, något av ett kompendium.
