Salaligan och dess märkliga huvudfigur Sigvard Thurneman (1908–1979) upphör inte att fascinera. Efter fjolårets roman av Arne Sundelin, ”Fallet Thurneman”, trodde jag nog att begäret var stillat, men icke. ”Den magiska cirkeln” av dennes bror, Anders Sundelin, lockar till sträckläsning.
Historien är väsentligen den samma, alltså den om några unga män som på 30-talet begick en serie mord i Salatrakten, men denna gång går skildringen mera på djupet. Analysen av ligans motiv och ledarens sjuka föreställningsvärld är skarpare, liksom gestaltningen. Till formen är boken dokumentär, utan fiktiva broderier.
Det senare behövs inte, då verkligheten överträffar dikten. Och även om det ännu finns dunkla punkter, som väl i de flesta brottsutredningar, är allt som de facto är känt fängslande nog. Brottens häpnadsväckande råhet; den manipulative mytomanens inflytande över sina kumpaner.
Den magiska cirkeln var namnet på den hemliga förening som Thurneman ledde. En handfull medlemmar bara. Han påstod att sekten styrdes av en magiker i Danmark, att alla order kom uppifrån, och att den som hoppade av skulle dödas. Uppenbarligen ljög han bra och var övertygande i ockulta ärenden.
Anders Sundelin nyanserar bilden av dramat, inte minst genom givande utvikningar. Exempelvis tecknar han en intressant bakgrund till Thurnemans försök med tankeläsning, hypnos, yoga och annat liknande. Han drömde sig till Indien, och ville bli fakir. Det var han inte ensam om.
Österländsk mystik var på modet. Flummiga författare som Maurice Maeterlinck och Rabindranath Tagore (båda Nobelpristagare) var ännu inte bortglömda, och Madame Blavatskys teosofiska trollerier dög bra som verklighetsflykt. Aktiebörserna kraschade; fascismen var svaret på tidens problem.
Blandningen blev explosiv. Tristess och tro på själavandring. Fattigdom och gangsterromantik. Till folkhjältarna i denna 30- talets häxkittel hörde inte bara Al Capone i Chicago, utan likaså de lokala dynamitarderna Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson. Så alldeles obegriplig är den inte, Salaligan.
Sundelin lanserar dessutom en helt ny teori om ledarens diaboliska känslokyla. Kanske hade bolmörten större betydelse än vad man tidigare trott. I något av en miniessä om denna på sin tid vanliga drog berättar han om ruset under seanserna i Sala, men också att Thurnemans mor, den ständiga beskyddaren, använde mystiska dekokter, inköpta hos kloka gubbar i skogsbygderna.
Kanske, menar Anders Sundelin, utlöste hon pojkens latenta sinnessjukdom genom att ge honom bolmört som bot för den difteri han led av som liten. Ingen vet förstås, men det är ingen dum teori. Utvikningen om bolmörtens historia, som leder ända till Blåkulla, är i alla händelser mycket läsvärd.
Ingenting tyder på att bröderna Sundelin har samarbetat under arbetet med böckerna om Salaligan. Ingången är den samma, via en släkthistoria, men slutresultaten mycket olika. ”Den magiska cirkeln” tycks mig vara den bäst underbyggda. Lästa tillsammans är de som ett litterärt seminarium om fiktionens lockelser och fallgropar.
Och Thurneman själv, han har något arketypiskt över sig. En klassisk dåre. Anders Sundelin citerar ur sinnesundersökningen: ”Moraliskt känslokall, fantasirik med faiblesse för destruktiva tankar, alldeles oberäknelig. Verklighetsfrämmande, också verklighetsfientlig. Fysiskt svag, juvenil, eländig och spinkig, vilket kompenseras med intellektuell smidighet och stor övertalningsförmåga, en sällsynt skicklighet att upptäcka andras svagheter.”
