Det finns historieverk som förblir förunderligt levande, även om forskningen så att säga sprungit ifrån dem för länge sedan. Ofta rör det sig om monumentala sammanfattningar av hela epoker, som Edward Gibbons ”Det romerska rikets nedgång och fall” eller Jacob Burckhardts ”Renässanskulturen i Italien”, fyllda av slående kolorit men även av ­ibland rätt hejdlösa spekulationer som är moderna historiker främmande.

En bok av detta slaget är Johan Huizingas (1872–1945) Ur medeltidens höst. Det är, som Dick Harrison påpekar i sitt förord, en av de mest berömda böcker om historia som har skrivits. Och visst är det en praktfull rundmålning av Frankrike – som då inte var enat utan i stort sett delat mellan den franska kronan och hertigarna av Burgund – och Nederländer­na under 1300- och 1400-talen.

Det är en läsning som dessutom fyller oss med tankar om vår egen tid och dess mentaliteter – ibland förefaller denna avlägsna tid så sällsamt nära. Så mycket man känner igen: girigheten, snikenheten, fåfängan, narcissismen, livet som ett iscensatt skådespel. Det är ställvis som att slå upp en kvällstidning eller titta på tv:s skräpkanaler. Intet nytt.

Storartad läsning, men inte helt lätt. Harrisons inledning är utmärkt, men handlar mest om författarens estetik. I övrigt är det inte lätt för den fåkunnige att hålla reda på myllret av personer eller att hänga med i alla turer kring krig, politik och kärlek. En viss kunskap om hertigarna av Burgund och den franska historien innan centralmakten cementerades underlättar onekligen läsningen. En essä om det intrikata politiska spelet hade varit på sin plats. Kanske borde också Hans Reuter­cronas översättning från 1927 (originalet publicerades 1919) ha piffats upp; för en modern läsare känns denna ständiga bisatskommatering främmande.

Huizinga var egentligen estet och kulturhistoriker, därtill filolog, kännare av sanskrit. Breda intressen alltså, men han blev professor i allmän historia vid universitetet i nederländska Leiden. Det är ändå en estets blick som vi möter. Harrison påpekar mycket riktigt att Huizinga ser denna me­deltida höst (som alltså inte in­begriper övriga Europa) utifrån epokens konstverk, vilka, menar han, ger en mycket ljusare bild av tiden än övriga källor. Här drar Huizinga alltför radikala slutsatser, kanske för att han i flera av­seenden var en svärmare som ­ville se denna tid som ridderlig, romantisk och hövisk.

Bortser man emellertid från de invändningar som kan riktas mot boken, och dess inte alltid imponerande metodik, så är det som antytts en helt fascinerande läsning. Efter ett tag märker man att detta är ett förbluffande modernt verk, en av orsakerna till att det stått sig in i vår egen tid.

Här upptäcker vi en pionjär inom det som senare kom att bli högsta mode i internationell historieforskning: mentalitetshis­toria och minihistoria. Huizinga försöker hela tiden förstå och förklara hur människor, hög som låg, tänker och känner. Var de likadana som vi? På många sätt, ja. På and­ra sätt, nej. Tanke- och känslomönster präglas inte bara av någon sorts evigt mänskligt vara, utan även av sociala och politiska faktorer. Adeln och bönderna är alla människor, men sociala, ekonomiska och politiska omständigheter präglar deras sätt att betrakta världen. Huizinga berättar fascinerande om hur människors självsyn växer fram, om ryktets, ärans och ­hederns enorma betydelse i de högre skikten. Han skildrar det höviska beteendet och de noggrant intränade sätten att föra sig i det finare sociala livet. Allt är ett spel, allt är ett skådespel. Politiskt sett håller feodalismen på att vittra sönder och den absoluta kungamakten väntar runt hörnet.

Även på ett annat sätt före­bådas en ny epok som skulle leda ända fram till den franska revo­lutionen: borgerligheten börjar självidentifiera sig, se sig själv som ett stånd och i tidernas fullbordan som en klass.

”Ur medeltidens höst” är dessutom fylld av tankeväckande minihistoria kring små ting och ­företeelser i människors liv som ofta försvinner i stora och breda skildringar av furstar och krig. Här kan vi till exempel läsa om tårarnas historia. Det är ju en sorts historieskrivning som känns modern – i Sverige har bland ­andra Peter Englund ägnat sig åt den (och apropå tårar så läste jag häromdagen om en bok om kyssens historia).

Det mest fascinerande med denna bok är att den för oss in i en tid som är både nära och fjär­ran, förbluffande i sin blandning av fruktansvärd grymhet och av den mest godhjärtade barmhärtighet. Inga tydliga gränser verkar finnas. Döden är ännu en vardaglig företeelse och inte osynliggjord. Avrättningar är offentliga.

Men kan vi inte se oss själva i denna fjärran spegel? Som Johan Huizinga så klokt skriver:

”…en spänd strävan efter ett skönt liv, ett energiskt ingjutande av en själ i långa århundraden och därtill den mask bakom vilken en värld av vinningslystnad och våld kunde dölja sig.”