Pär Thörn är mannen som skriver vad som faller honom in. Oftast små underfundiga berättelser om människor som ”arbetar, sover, konsumerar, flackar med blicken och avslutningsvis dör i någon åldersrelaterad sjukdom”, som det heter i boken med den minnesvärda titeln ”Mutationer av Anna-Greta Leijon” från 2007.

I Tidsstudiemannen , Thörns sjätte bok sedan debuten på eget förlag med ”Kändisar som jag har delat ut post till” (2002), skildras ytterligare ett av alla dessa odramatiska och på det stora taget helt meningslösa livsöden. Det handlar om en lägre tjänsteman som vigt sitt liv åt att effektivisera och rationalisera efterkrigstidens svenska industri. Iförd vit laboratorierock står han där på fabriken med stoppuret i hand, mäter och studerar varje enskilt arbetsmoment vid det löpande bandet. Dag ut och dag in, år efter år tills han slutligen läggs i graven. På en saklig prosa sammanfattar han själv mycket effektivt sitt livs tristess i 91 korta paragrafer.

Det låter kanske inte så underhållande, men som alltid hos Thörn tar det vardagliga berättandet rätt vad det är små hoppsasteg ut i det okända och kan landa i lite vad som helst. Besynnerliga associationer, plötsliga vansinnesutbrott, absurda eller rent surrealistiska scener, alltid lika snabbt överspelade. En av bokens mer bisarra episoder involverar en lögndetektor, närstudier av medeltida tortyrmetoder samt guds död. Tankarna går allt som oftast till Erik Beckman.

Samtidigt ska man nog inte överdriva de komiska inslagen i denna bok som i grunden är en rätt vemodig historia om ensamhet, alienation och moderna tiders jäkt. Thörn är skicklig på att balansera det där. Över berättelsen vilar en svag sorg, en knappt mätbar ångest över tidens obevekliga gång, alla stunder som går till spillo, känslan av att inte riktigt till fullo ha utnyttjat sin tid på jorden. Allt fiffigt omstöpt i en produktionsekonomisk vokabulär som tycks ha hämtats från någon gammal tayloristisk manual.

Jag vill heller inte överdriva bokens betydelse i Thörns högst säregna författarskap. Det rör sig om en charmig bagatell, varken mer eller mindre. Att förlaget valt att kalla den för hans första roman förefaller mig lite olyckligt. För min del betraktar jag gärna samtliga av Thörns böcker som romaner, och därtill smått geniala sådana, men att framhålla ”Tidsstudiemannen” som något nytt i författarskapet är att skapa förväntningar på utveckling och fördjupning som denna korta text så vitt jag kan bedöma vare sig infriar eller gör anspråk på.