Läsare älskar sina poeter. Prosaisterna kan väcka entusiasm, men poesin blir ofta föremål för verklig passion. Kanske beror det på diktens format. Man återvänder oftare till poesin än till prosan. Jag vet precis vilka dikter jag vill läsa när jag känner mig nere, när jag är trött och tankfull. Inte för att jag skulle avslöja det här – och det hör väl också samman med poesins särskilda funktion. Den är intim, och därför finns det ofta ett hemligt förbund mellan läsaren och poeten. I den första ungdomen talar vi vitt och brett om våra älsklingspoeter, precis som vi berättar om kärleksaffärer och jobbiga föräldrar. Sedan blir det ofta en hemlig affär mellan två personer, mig och poeten. Ibland slår kritiker ett slag för sin älskade, men det sker snarast med samma generade förtjusning som om de offentliggjorde en hemlig romans.
Emily Dickinson (1830–1886) hör till de poeter som har många hängivna läsare. Hon levde ett undanskymt liv i staden Amherst, Massachusetts, gifte sig aldrig och talade inte mycket om sin diktning. Efter hennes död hittade systern ungefär 350 dikter undangömda i en byrå och gav i samarbete med en väninna ut dem 1890. Poemen är i obunden form och därför ovanliga för sin tid, men utgåvan blev framgångsrik. Snart kom nya upplagor.
På 1930-talet introducerade Erik Blomberg Dickinson i Sverige, men då hade litteraturkritikern Klara Johanson länge övervägt en essä, som aldrig blev av. ”En mänsklig stämma i boklabyrinten – sällsamma och ljuva händelse!” kommenterade hon Dickinson 1916 och satte henne vid ett senare tillfälle högre än sin husgud Goethe.
Flera svenska översättningar har gjorts, men ingen finns längre i bokhandeln. Ann-Marie Vinde fyller nu detta tomrum med samlingen ”Min flod flyter mot dig”, där hon presenterar 60 dikter av Dickinson i original och översättning. Vinde går noggrant tillväga – varje dikt är försedd med kommentarer och ordförklaringar, och boken avslutas med en essä om författaren, med diskussioner av hennes språk och stil samt rikliga tips på vidare läsning. Ett förstaradsregister underlättar ytterligare för läsaren.
Översättning är svårt, och principerna kan diskuteras i det oändliga. Polyglottutgåvor är alltid att föredra. Enda nackdelen är att de gör översättaren en björntjänst. Det är svårt att uppnå samma stil som världens stora författare, och trots sitt lingvistiska och litterära kunnande är Vinde ingen Dickinson. Om detta är översättaren medveten. Hon vill slå en bro över det mörka djup, som skiljer också språk vi tror oss kunna, och omtänksamt lotsa läsaren till andra sidan. Då befinner vi oss plötsligt i Amherst, vid stranden av den mäktiga floden Connecticut.
