Den sju delar långa serien om ett krig i Australien där ungdomar bedrev en framgångsrik, men grym, gerillarörelse mot ockupationsmakten blev författaren John Marsdens fullständiga genombrott som ungdomsboksförfattare. Den första boken heter "Imorgon när kriget kom" och jagberättare i serien är Ellie, i de senare tonåren. Med den nyss utkomna Ellie: Så länge jag finns återvänder Marsden till sina hjältar och främst står Ellie.
Ellies föräldrar mördas brutalt av terrorister vars bas finns några mil från Ellies gård och strax bortom den nya gränsen där de nya och ovälkomna bosättarna byggt sina hus. De vill hämnas för vad Ellie och hennes vänner utsatte dem för i samband med kriget. Vi får följa Ellie på en våldsam och framgångsrik expedition med syftet att befria två vänner och en tredje person som hamnat i de nya bosättarnas våld.

Vid sidan om rädslan för repressalier tvingas Ellie kämpa för att få behålla sin gård och sina djur samtidigt som hon tar hand om en föräldralös gosse som hon mött i kriget. Ellie är inte myndig men lyckas ändå, med hjälp av borgenärer, låna relativt mycket pengar för att utöka sitt boskapsbestånd och därmed nå en större lönsamhet i rörelsen. Dessutom går hon i skolan när hon inte lagar stängsel, drar upp kreatur ur sankmark, lagar mat och uppfostrar den föräldralöse gossen med mera med mera.
Ja, det är ingen hejd på vad den flickan klarar av i Marsdens bok och jag vill påstå att han nu definitivt sprängt vallen för det trovärdiga. Bitvis blir det hela nästan parodiskt och Marsden lyckas inte heller hålla reda på bokens gestalter vad gäller ålder och skolgång.

Många kommer att låna eller köpa boken för att de fängslades av den imponerande septalogin som Marsden rönte välförtjänt uppmärksamhet för, men många kommer nog, som jag, att bli besvikna. Marsden försöker upprepa succén utan att lyckas och den nya översättaren lyckas inte heller fånga samma ton som den tidigare översättaren Elsa Svensson, vars insats för Marsdens svenska framgångar knappast kan överskattas.