Det är sent på jorden för Lars Martin Johansson, före detta chef för Rikskriminalen och numera pensionär. Ett osunt leverne tar till slut ut sin rätt och han drabbas av dåligt hjärta och en blodpropp i hjärnan. På sjukhuset får han av en slump tag på ny information om ett gammalt ouppklarat fall, våldtäkten och mordet på nioåriga Yasmine. Problemet är att fallet precis har preskriberats. Detta är upptakten till Leif GW Perssons nya kriminalroman ”Den döende detektiven”.

Men Johansson vore ju inte den Johansson vi lärt känna från tidigare böcker om han skulle låta sig nedslås av en sådan sak. Från sjukhussängen och hemmets soffa drar han igång en ny, högst informell utredning. Till sin hjälp har han en kaxig tjej från hemtjänsten, ett ryskt muskelpaket vid namn Max samt den gamla vapendragaren Jarnebring.

Det må låta osannolikt men Persson lyckas skapa både intresse, sympati och trovärdighet åt detta egendomliga team.

Tempot är behagligt långsamt, delvis som en effekt av Johanssons nya predikament, men också, tror jag, som ett medvetet stilistiskt val. Persson är en av Sveriges mest hårdkokta deckarförfattare, men han insåg ju tidigt att intelligent spänning inte har en massa pang-pang och action som sin förutsättning.

Också på ett innehållsligt plan övertygar Persson. Att ta sig an det svåra, känsliga och i svensk kriminallitteratur överexploaterade temat pedofili är inte lätt. Men här finns inget av vare sig sentimentalitet eller spekulation. Vreden är nedtonad, saklig – och just därför så mycket mera effektiv och drabbande.

Som helhet har romanen alla de kvaliteter läsaren blivit bortskämd med att förvänta sig av denne författare: smart underhållning, spänning, grovkornig humor och små portioner självironi. Samhällsdiagnosen är dyster, men berättaren är tveklöst på mycket gott humör.