Villigt pekade han ut huset där Torgny Lindgren hade vuxit upp – lindgrenarna kände han ju väl till – men han var samtidigt angelägen om att framhålla att denne bygdens son inte skrev ”som det egentligen var”. Visserligen hade han inte läst någonting av Lindgren, det behövdes inte; han viss­te ändå vad han talade om. Det är snart femton år sedan jag en sommardag träffade den tvärsäkre gamle mannen i Raggsjö i Västerbotten när han klippte sin gräsmatta; han kunde ha stigit fram direkt ur någon av Lindgrens berättelser.

På sätt och vis hade han ju rätt: hos Torgny Lindgren blir världen till genom att formuleras. Notisskrivaren är en väsentlig person i både ”Pölsan” (2002) och ”Dorés bibel” (2005). När han i ”Dorés bibel” får ett erbjudande om att flytta till lokaltidningens centralredaktion, konstaterar han att om han lämnar sin hembygd ”förintas Avabäck, ja inte bara Avabäck utan också Inreliden och Lillåberg och Morken och Kullmyrliden och själva Avaberget med guldgruva och allt”.

I sin nya roman, Norrlands Akvavit, återkommer Lindgren till samma tanke, fast formulerad från andra hållet: ”Själva landskapet, det innersta av Västerbotten, skapar svårigheter. Är denna landsända ens för handen? Byarna, var ligger de? Är deras namn de rätta? Och kronotorpen? Är de ännu bebodda? Mellan vilka berg och sjöar slingrar vägen fram? Och mellan vilka övergivna myrodlingar där videt väser manshögt? Var finns broarna? Är de över huvud taget byggda? Och mynnar åarna och bäckarna i Skellefteälven eller i Vindelälven?”

Kanske är det inte alltför långsökt att se ett självporträtt i den utflyttade gamla författare på återbesök som skymtar förbi på några rader; ”en aning sorgsen” skriver ”sin sista bok från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit”. På en av romanens sista sidor möter man honom på bussen därifrån.

En av romanens figurer talar om den ”höga och nobla härstamning” som ligger bakom de många hopsläktade familjerna. Karl den femtonde, som vid sitt besök i bygden inte bara välsignade utdikningen av myrarna, utan också trängde ”djupt in i folket” med antydd avkomma lite varstans som resultat, är en anad, samlande gestalt i detta stamträd, som är djupt rotat i historien. Kungens besök skildras i en fragmentarisk sidohistoria av ortens nya notisskrivare, ”en invandrare från Jörn”, som har efterträtt den numera avlidna Manfred Marklund.

I centrum för romanen står den en gång inte mindre potente predikanten Olof Helmersson, som återkommer till den bygd han frälste för snart fem decennier sedan, men nu för att ta tillbaka alltsammans. Han har genomskådat allt – det finns ingen Gud och om man är död är man död. ”En starkare makt än hans egen vilja hade tillsagt honom att skaffa en hopfällbar cykel och giva sig av. Så att säga på den avslutande missionsresan.”

Det visar sig att flertalet av dem som Olof Helmersson frälst redan ligger under jord. De få som ännu är vid liv har mycket måttligt intresse av att bli avkristnade. Det betyder inte att de alltid är så särskilt fromma, men som en av dem förklarar: hos detta utvalda folk fanns ”en själens vindögdhet som gick i arv” som medförde att ”man kunde förneka och förkasta och tro på samma gång och med samma hängivenhet”.

Ett exempel är biodlaren, som har tagit över predikstolarna från bygdens numera avkristnade församlingshus och gjort om dem till bikupor. ”Inbillningar och fantasifoster”, säger han om religionen – men han försäkrar att hans honung har en särskild kraft på grund av den samlade andligheten i de ombyggda predikstolarna. Dessutom förökar sig hans bin genom jungfrufödsel. För genomskådaren Olof Helmersson smakar honungen förstås som vanlig honung.

Den största utmaningen för honom är den åldrade Gerda i Inreliden, änka efter Jakob, som dog i en olycka vid stubbrytning (så som skildras i novellen ”Stubbrytaren” i ”Merabs skönhet” 1983). Gerda är nu sängliggande och har varit döende i tre år, men hon har hela tiden väntat på Olof Helmerssons återkomst, så att hon ska få svar på alla sina frågor och sedan kunna dö i frid.

Allt blir som hon önskar. När han sitter stum vid hennes säng, oförmögen att besvara hennes frågor om de yttersta tingen, hör hon de svar hon vill höra, och upprepar dem också för honom. Efter den sista nattvarden, där titeldrycken spelar en viss roll, dör hon förnöjd till tonerna av Olof Helmerssons dragspelsmusik: hon har lyckats låna ett dragspel till den gamle predikanten, som numera annars avskyr den musik han en gång drog publik med.

Det ser alltså ut som om han på punkt efter punkt tvingas ge upp sitt uppdrag. När han efter ett sista lappkast i berättelsen lämnar bygden konstaterar han att synden är det väsentliga och att alla avfällingar är troende.

I ”Merabs skönhet”, som innehåller en rad berättelser lagda i munnen på skräddaren Molin, hittar vi också ”Störstorden”, historien om Isabella Stenlund som en höstkväll blir förförd av en predikant och som sedan nedkommer med sonen Aron.

I den nya romanen tycks Molins berättelse få sin korrigering – eller också är det berättelsen om Olof Helmersson som är en illusion. Helmersson ser här tillbaka på det hänryckta möte en sommarkväll med den numera avlidna Isabella Stenlund som resulterade i dottern Marita, som han nu träffar för första gången.

Bländverk och skrönor, hängivelse och nykter reflexion, andligt och världsligt blandas utan glapp i denna roman, som är en av Torgny Lindgrens allra bästa. Historien om den gamle predikanten, som både lyckas och misslyckas, flätas samman med sidohistorier och biepisoder till ett gäckande och gåtfullt helt: livet är inte vad det är, det skapas alltid på nytt, allt är samtidigt sin egen motsats. Det irrationella, som den numera rationella predikanten ihärdigt förnekar, bryter oupphörligt igenom – egentligen övermannade det honom redan när han fick ingivelsen till sin missionsresa genom detta landskap som bara skenbart låter sig fångas på kartan.

Mannen med gräsklipparen hade naturligtvis rätt. Och fel.