Frihet, det är vad alla muslimska kvinnor önskar, frihet att välja sitt liv. Åtminstone de muslimiska kvinnor som fått smaka på vad frihet kan vara, de som lever i moderna västerländska demokratier. I sin nyutkomna pamflett Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld betraktar Ayaan Hirsi Ali i essäer, intervjuer och fragment den muslimska kvinnans usla situation utanför den sekulariserade urbana muslimska medelklassen och de mera avancerade muslimska staterna, där dock förfärande grymheter mot kvinnor också kan välla fram ur modernitetens bottenslam. Många har sett hennes film ”Underkastelse I” som ledde till mordet på filmens producent Theo van Gogh. Det blev för mycket för vissa muslimer att se kvinnofientliga koranverser inristade på en naken kvinnorygg. Själv är hon hotad till livet. Tack vare hennes och andra muslimska kvinnors frispråkighet kan vi nu se att rättslöshet och förtryck mot kvinnokönet i praktiken finns överallt där islam härskar.

Ayaan Hirsi Ali är själv från Somalia, ett av de minst upplysta och mest klanbetonade av alla muslimska samhällen (ett av de mycket få som tillämpar könsstympning). Hennes far såg till att hon fick utbildning, de levde i Kenya. Modern betraktade sig enbart som sin sons moder. Döttrarna nämndes inte. Hon blev bortgift mot sin vilja och flydde till Nederländerna.
Hennes insikt i kvinnors bedrövliga situation är främst hämtad från hennes verksamhet som tolk för somaliska kvinnor som invandrat dit. Bristen på elementär sexualupplysning leder till ständiga aborter. Muslimska kvinnor är de talrikaste på husen för misshandlade. De tar inte vara på sina möjligheter till utbildning och arbete, de gör inte bruk av sina nya fri- och rättigheter, de kan inte infoga sig i det västerländska samhället. De skyler sig och gör sig osynliga, deras dygd bevakas ständigt i hemmen, de utsätts för misstro, grips av skuld- och skamkänslor, känner sig värdelösa, begår självmord. De för med sig dessa förhållningssätt från sina hemländer.
Vilket är det värsta hindret för muslimska samhällens utveckling? Det är varken fundamentalism, kolonialism, imperialism eller diktatur, hävdar Ayaan Hirsi Ali, utan den stränga sexualmoral från 600-talet som muslimerna insuper med modersmjölken. Roten till det onda finns inom den normala islam. Den mentala omsvängning som är nödvändig i de islamiska samhällena kan bara lyckas om kvinnorna slipper islams järngrepp.

Under liberal västerländsk ledning vill Ayaan Hirsi Ali verka för den osjälvständiga och halvalfabetiska invandrarkvinnans frigörelse och för islams upplysning och reform inifrån och underifrån. Hon säger sig vara urtrött på socialdemokraternas välmenande integrationspolitik, där invandrarna behandlas som grupp, lyckliga i sin egen kultur. Hon är besviken på kulturrelativisterna som inte vill kritisera icke-västerländska kulturer, som sluter muslimska kvinnor till sin barm på ett nedlåtande sätt. Hon misstror alla multikulturalister som tycks vilja göra allt för att hålla muslimska invandrare kvar i gamla bojor genom att uppmuntra islamskolor i ett öppet och demokratiskt land som Holland. Om min kritik av islam har kallats förolämpande, skriver hon, så är det långt mera förolämpande av våra myndigheter att inte kritisera de muslimska minoriteterna, hur goda avsikterna än är.

Tyck inte synd om de muslimska minoriteterna! manar hon. Behandla inte muslimska kvinnor som offer. Bagatellisera inte deras fel! Kräv ansvar och självkritik! Befria muslimska individer från oket av ett liv efter detta, skamkänslor och skuldkänslor i religionens namn och fundamentalismens därav följande lockelser. Hon går så långt som att ge unga somaliska kvinnor listiga råd om hur man kan rymma från sina familjer utan att de märker det och börja ett eget självständigt liv under ny identitet långt hemifrån. Huruvida alla muslimska kvinnor kan stå ut med den europeiska ensamheten är dock en öppen fråga.
Ayaan Hirsi Ali deltar i den allmänna svartmålning av hela arabvärlden som är så populär just nu, även om hon ser en liten ljusglimt i de demokratiska val som har hållits i några länder i islams värld. Hon ger inte mycket för den moderna muslimska kulturen och dess företrädare. Hon jämför islam med Gulag när hon säger till sina holländska landsmän: ”Ni kritiserar USA men inte islam precis som ni inte kritiserade Gulag.”

Själv vill hon stimulera och provocera till kritik och tar stora risker. Hon har offentligen tagit avstånd från Gud och inte följt sin beundrade fars råd: ”Kämpa för vad du vill men i Guds namn”. Men att ta avstånd från Gud i islam har alltid varit mycket farligt.
Var inte eftergivna! ber hon. Individens frihet och jämlikhet är inte förbehållna väst. I Holland åtnjuter en invandrad muslim samma fri- och rättigheter som alla andra och är fri att kritisera islam utan att straffas eller dödas. Varför gör de inte det? Fordra av muslimerna att de besinnar sig, att de kritiserar själva islam!
Det gäller att förändra de moraliska lagar inom vilka muslimiska föräldrar uppfostrar sina barn. Hon tror att det finns en rädsla för islam i Holland och att goda holländare är ängsligt måna om att stryka islam medhårs. Kritiserar man muslimer betraktas man som rasist och anti-muslim, medger hon. Att hon själv kritiseras för just detta av socialt och politiskt engagerade holländska muslimer, som tycker att hon skjuter över målet, eller att hon ger ammunition åt krafter som i sin tur vill skjuta på islam, kan man läsa i bokens slut, där hon frikostigt återger deras kritik.

Ayaan Hirsi Ali förvaltar en tradition som börjar med Nawal al-Sadawi, Fatima Mernissi och Assia Djebar när det gäller att skildra muslimska kvinnors andliga och sexuella frigörelse inom islam. I Sverige kan vi ta åt oss hennes kritik av multikulturell flathet och brist på individuell integration. Varför ska muslimerna behandlas som grupp, och ursäktas av kulturella skäl, när alla andra invandrare behandlas som individer?
Hennes övriga utläggningar, vars ämnen inte är uttömda med denna recension, innehåller förvisso svepande omdömen, icke underbyggda utsagor och övertramp, men jag tänker inte hänga upp mig på dem, ty denna kvinna är en hjältinna, inte bara genom vad hon skriver utan genom sitt handlande och sitt mod. Vad som helst utom fysiskt och verbalt våld som kan utverka den muslimska kvinnans frigörelse och därmed islams inträde i den moderna världen är hennes vällovliga syfte.

Med sin hårda rannsakan av islam, som är i starkaste laget, och den uppriktiga bekännelsen att hon själv numera betraktar sig som ateist (med bibehållen tillhörighet till islam) sällar sig Ayaan Hirsi Ali ärofullt till det långa ledet av kättare, avfällingar och sanningssägare i islams historia, bland vilka de flesta straffades med döden och blev martyrer, men utan jämförelse i övrigt liknar jag hellre hennes brinnande eld vid den kvinnliga sufiern i Basra, Rabia (död 801), som ville kasta eld i paradiset och vatten i helveteselden på det att Sanningen måtte leva.