”Mot ännu en sommar” skrevs 1963 men ansågs för privat för utgivning. Det var Janet Frames eget beslut att låta manuset vila. Vid den här tiden var Frame en etablerad författare, efter sju år i Europa på väg att återvända till hemlandet Nya Zeeland; hon hade gjort sig kvitt den schizofrenidiagnos som klistrats på henne i ungdomen och hade i ”Faces in the Water” (”Ansikten i vattnet”, 1997) redan skildrat sina år på mentalsjukhus och hur hon med knapp marginal räddats från lobotomi. Ändå betraktade hon ”Mot ännu en sommar” som så personlig att den inte kunde visas för världen. På 80-talet skulle hon skriva den självbiografiska trilogi om sin barndom, ungdom, sjukdom och väg till författarskapet som gjorde henne världskänd, men ”Mot ännu en sommar” förblev stängd för allmänheten. Så är den också en bekännelsebok som säger: detta är jag, så här fungerar jag, det här är vad jag tänker på medan ni talar med mig, jag har så svårt att leva i världen att ingen bör veta om det.
För de människor som kände Frame var det möjligen bättre att inte ha tillgång till denna psykologiska manual, och kanske var det på dem hon tänkte. Inte på sig själv, utan på de andra.
Den yttre fiktionen i ”Mot ännu en sommar” är mycket enkel: Grace Cleave, nyzeeländsk författare bosatt i London, har fått en inbjudan att tillbringa ett veckoslut hos bekanta i norra England, och efter att ha utkämpat en lång och nästan övermäktig strid med sin rädsla tackar hon ja, packar, reser, tillbringar några krampaktiga dagar med det unga paret och deras två små barn innan hon, föregivande arbetslust som skäl, reser tillbaka till London före utsatt tid.
Hon har misslyckats över hela skalan, från att uppfylla den idealbild hon målat upp åt sig av en spirituell och humoristisk författarinna på helgbesök till att vara den vanliga Grace – det vill säga lite blyg men i alla fall inte förlamad. Men förlamad blir hon, så pass att hennes enda bidrag till konversationen är plattityder och väluppfostrade läten. Ordkonstnären Grace kan inte prata med människor, hon kan inte formulera det hon känner i talspråk, förlamningen hindrar henne att vara den hon vill eller kan vara.
Hur stort hennes misslyckande är kan läsaren inte bedöma, för sina värdar framstår hon kanske som trist och hämmad snarare än katastrofal, men i hennes egna ögon är misslyckandet så totalt att hon gråter sig till sömns över bristande mänsklig baskunskap.
Tunghäfta, mental låsning, oförmåga att ”leva i världen” – detta har Frame beskrivit förut. Men här ger hon läsaren kartan över sitt inre så att vi kan följa hela processen, hur den underbara tanke som prunkar kurbitslik i hennes hjärna kollapsar på väg till munnen så att det som når den förvånade samtalspartnern, beundraren av hennes romankonst, är ett torrt litet frö.
Parallellt med skildringen av världen finns skildringen av Graces upplevelse av världen – ”Intorkade ord, som stänk av blod, omgav henne på perrongen. Vem hade spillt dem?”. Och parallellt med veckoslutets plåga i efterkrigstidens knappa och kalla vinter-England blommar det nyzeeländska landskapet bakom hennes ögonlock och barndomen går bredvid henne i form av en femhövdad syskonskara; flyttfåglar flyger, Bachs musik befriar tanken och hon längtar efter att återvända till London för att diskutera allt detta med den enda hon kan tala med, nämligen en figur i den roman hon just håller på att skriva.
Det är en alldeles fantastisk skildring av oförmåga och förmåga och hur dessa existerar parallellt, för fastän Grace anser att hennes liv egentligen inte är möjligt fortsätter det, i skydd av skrivmaskinen, boktravarna, arbetsrutinerna och bilderna av barndomslandskapet som hon lämnat men återfinner genom poesin.
Att läsa författares efterlämnade verk leder ofta till besvikelse, men här finns inget att vara rädd för: ”Mot ännu en sommar” är en fulländad roman, något av det bästa Janet Frame skrev.
Pjäsen ”Ansikten i vattnet”, byggd på Janet Frames roman med samma namn, har idag premiär på Turteatern. Den recenseras i söndagens SvD av Lars Ring.
