I Megan Abbotts romaner öppnar även de mest alldagliga formuleringar en avgrund. Det kan vara något som sägs i förbigående eller en oansenlig detalj som flimrar förbi. Vanligen öppnas avgrunden för en tidigare oskuldsfull kvinna, ett dygdemönster som i debutboken ”Die a little” eller en naiv, ung kvinna som just flyttat in till den stora staden, som i förra romanen ”Bury me deep”.

Den senare avvek dock från Megan Abbotts andra romaner, eftersom en man stod för den slutliga förförelsen, en förförelse som alltid innebär en förstörelse. Annars ansluter sig Megan Abbott till noir-traditionens demonisering av den dödliga förlederskan, till den hårdkokta romanens mytologiserade femme fatale.

Men hon underminerar genrens klichéer. Ingen gestalt är fullt så oskuldsfull som hon verkar. De präglas både av oskulden och en dragning neråt, som om den ödesdigra förförelsen bekräftar en strävan som redan från början fanns i deras inre.

I sin nya bok ”The end of everything” komplicerar Megan Abbott mönstret ytterligare. Hon låter en ung flicka, trettonåriga Lizzie, berätta om hur hennes bästa kamrat Evie försvinner. Lizzie ger polisen ett avgörande tips, vilket leder till en intensiv jakt på en misstänkt kidnappare, en medelålders man och därtill granne till flickorna.

Men Lizzies iakttagelse är osäker, och andra tips ger näring åt tanken att hon fantiserar. Samtidigt ser vi tvetydigheten i Lizzies förhållande till Evies far och hennes äldre syster, den omsvärmade Dusty som anklagar Lizzie för att ljuga i en laddad uppgörelse där än mer ligger och pyr under ytan.

Mer skall inte avslöjas om vad som händer när en äppelpajsidyll à la David Lynchs film ”Blue velvet” slits sönder av Evies försvinnande och vad som därefter blottas. Låt mig bara säga att skeendet blir alltmer ödestyngt och att inget är vad det i förstone tycks vara. De destruktiva drifterna blottläggs, fasaderna rämnar, och Megan Abbott ger en oroande bild av de tonåriga flickornas dunkla djup, där även gränsen mellan offer och förövare fördunklas.

I sina föregående romaner har Megan Abbott skrivit om mellankrigstiden och 1950-talet. Det är också i den tidens hårdkokta roman och film noir som hon finner sina stilideal och existentiella förhållningssätt. Men hon omformar den tidigare manligt definierade traditionen i en genusmedveten riktning, som dock är tvetydig. Det hade varit enkelt att bara vända på könsschablonen, men Megan Abbott underminerar snarare dualiteten manligt/kvinnligt.

När hon i ”The end of everything” dessutom flyttar skeendet närmare vår tid, till 1980-talet, blir hennes genrekritiska förhållningssätt än radikalare. Hon är en av vår tids få väsentliga deckarförfattare.