När en författare bestämmer sig för att skriva Jesus-historia är valmöjligheterna i det närmaste oändliga. Kanske är det därför så många har försökt, och resultaten blivit så olika. Göran Tunström, José Saramago, Dan Brown, Lena Einhorn, Jonas Gardell... det enda man kan vara säker på är att listan kommer att förlängas.
Han är något av ett säkert kort, Jesus (vilket inte betyder att det är en enkel sak att skriva om honom). En garant för ett förutsebart mottagande. Några läsare kommer att bli upprörda, andra nöjda. Biografitrender i all ära, Jesu liv sätter alltid känslor i svall. Så har det blivit också i samband med författaren Philip Pullmans bok ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” som kom ut i Storbritannien i våras. En katolsk teolog ska redan ha skrivit en ”motbok”.
Pullman är berömd för sin fantasytriologi ”Den mörka materian” och tog emot Almapriset 2005 för sina berättelser för unga. När han nu, modifierat, återger evangelieberättelserna, är det med en behärskad stil och trygg distans till händelseförloppet. En förklaring till det är att boken följer mycket nära, ofta ordagrant, evangelietexternas sträva redogörelse. Skarvarna mot Pullmans tillägg och ändringar blir nästan osynliga, eftersom han moderniserar bibeltexten och samtidigt arkaiserar sin egen text. Det är skickligt, fast stundtals undrar jag varför jag ska läsa Pullman och inte originalet. Byta ut de övernaturliga passagerna mot rationalistiska kan jag göra själv. Men låt oss stanna vid det som är specifikt för Pullmans version.
”Det här är berättelsen om Jesus och hans bror Kristus, om deras födelse, deras liv och den enes död.” Så börjar romanen, som alltså handlar om tvillingbröderna Jesus och Kristus. De föds i ett stall i Betlehem. Redan från början står det klart att Jesus är en stark och livskraftig person medan Kristus är den hjälplösa typen, lagd åt bokliga studier och grubblerier. Hans känslor för brodern är varma och beundrande, men utan gensvar. Deras fromhet och livssyn skiljer sig alltför mycket för att relationen ska kunna vara harmonisk.
När Jesus lämnar snickarverkstaden och börjar predika i trakterna kring Galileiska sjön följer Kristus med på avstånd. Han registrerar den kärlek och avsky som brodern väcker hos människorna, och börjar skriva ned det han ser. För att inte dra uppmärksamheten till sig skaffar han en informant ur lärjungakretsen.
Det dyker också upp en mystisk främling, som lär Kristus den betydelsefulla skillnaden mellan historia och sanning. Jesus är historia, men Kristus är sanning, säger främlingen. Om Kristus i sin redogörelse skriver ner hur det borde gått till, om han skarvar lite, så skriver han i själva verket in sanningen i historien. Med lite fler spektakulära mirakel kan berättelsen bättre användas i ett senare skede.
Det rike som Jesus talar om kräver för mycket av simpelt folk, därför menar främlingen att det bästa vore att bilda en kyrka för administrationen av arvet efter Jesus. Till denna gigantiska uppgift är Kristus utvald. Priset för utvaldheten är att han, liksom Abraham, måste kunna offra den han älskar mest. Det behövs nämligen en död och en uppståndelse för att berättelsen om Jesus ska bli riktigt effektiv. Kristus blir, trots sin kärlek och välvilja, den som förråder Jesus.
Att skriva måttfullt kan vara en dygd, men det kan också ställa till problem. Pullmans romanpersoner lämnar en del åt fantasin, men är samtidigt lite för tunna. I sin renodling är det svårt att inte läsa Jesus och Kristus som två sidor av samma medvetande. Tillhör de inte båda två i själva verket samma historia och samma sanning? En berättelse med Pullmans ambitioner, där ursprungstextens verkningshistoria ligger som en argumenterande röst under hela projektet, gör det svårt att ta karaktärerna på allvar.
I scenen med Jesus i Getsemane blir det dock äntligen på riktigt. Där finns en sårig, existentiell uppgörelse med Guds tystnad. Att Jesus förlorar sin tro fördjupar berättelsen med en uppriktig och välriktad vrede.
På andra ställen trillar Pullman ner i material som faktiskt redan är använt en gång för mycket. Jag undrar till exempel varför det alltid måste finnas en godhjärtad sköka i sådana här berättelser? Om hon hade varit bitter och förbannad hade jag haft lättare att fördra henne (då vore det dessutom mera lovvärt av Jesus att vara hennes kompis).
Och när vi ändå tangerar Dostojevskij. Låt mig påminna om att Storinkvisitorn finns. Han har funnits i 130 år och blir aldrig bättre. Frågan om vad Jesus skulle tycka om den kristna kyrkan är förstås inte uttömd, men det är svårt att tävla med Dostojevskij om att formulera den.
Ett syfte som återberättandet av myter kan ha är att låta deras gestalter stiga fram som komplexa varelser, befriade från sitt uppdrag att undervisa. Men Pullmans avsikt är en annan. Han vill gärna låta sina karaktärer ha kvar en didaktisk funktion. Som debattinlägg fungerar romanen säkert ganska väl. Själv är jag mest förtjust i Pullmaninnovationer som den när liknelsen om den förlorade sonen dubbleras på ett snyggt sätt, eller den när Jesusbarnet taggar väggarna i templet.
