Mordet på maskeradbalen den 16 mars 1792, då Gustav III miste livet, är utan tvivel en av de märkligaste och samtidigt mest betydelsefulla händelserna i svensk historia. Redan tidigt stod det klart att kapten Anckarström, som avfyrade mordvapnet, bara var ett verktyg för en vittomfattande revolutionär konspiration, organiserad av människor som tillhörde landets aristokratiska elit, häribland några av tidens mest lovande unga intellektuella. Vad var det som förmådde dessa högädla framtidshopp att handla som de gjorde? Och hur kom det sig att flertalet av kungamördarna, utom just Anckarström, faktiskt gick fria och kunde fullfölja framgångsrika karriärer?
Motiven till mordet var tydligen blandade. Några av mördarna var idealistiska anhängare av franska revolutionens jämlikhetstankar och såg kungen som en olidlig tyrann, vars envälde måste ersättas med ett mer demokratiskt styre. Andra såg tvärtom kungen som ett hot mot egna adelsprivilegier. Åter andra - häribland Anckarström - hade rent personliga skäl att hata kungen. Trots alla åsiktsskillnader lyckades konspiratörerna göra upp en gemensam plan och tillsammans förfoga över ett så mäktigt nätverk inom den högsta aristokratin, att Gustaf III:s efterföljare, efter någon vånda, fann det klokast att endast avrätta Anckarström och bestraffa de övriga med landsförvisning eller korta fängelsevistelser.
Om detta har åtskilliga böcker skrivits. Den mest tillförlitliga övergripande studien är nog Anders Larsons avhandling ”Sammansvärjningen mot Gustaf III” från 1959. Den mest fascinerande boken i ämnet är dock enligt min mening Lolo Krusius-Ahrenbergs mäktiga och livfulla biografi ”Tyrannmördaren C F Ehrensvärd” (1947), där man i detalj kan följa en av de mest idealistiska unga kungamördarnas väg till mordet och sedan till ett nytt, ytterst respektabelt liv i landsflykt.
Det som gör den boken till en läsupplevelse är bland annat att den så konkret visar hur unge grevens ”tyrannmord” spirar upp ur upplysningstidens radikala tänkande men samtidigt närs av den högadliga miljö där han är född och uppvuxen.
En annan högadlig och landsflyktig kungamördare, Adolph Ludvig Ribbing - också han ung upplysningsradikal när mordet begicks - har nu blivit föremål för en i viss mån likartad biografi av sin sentida ättling Magdalena Ribbing, tidigare känd som DN-journalist och författare till uppskattade böcker om hyfs, etikett, fester, smycken och andra världsliga ämnen. Hennes bok Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing har liksom Krusius-Ahrenbergs ambitionen att följa huvudpersonens väg till dådet och sedan genom alla landsflyktens år. Till stor del bygger den på källmaterial som tidigare insamlats av ambassadören Herbert Ribbing för en tyvärr aldrig fullbordad bok om Adolph Ludvig.
Det som skiljer Magdalena Ribbing från Lolo Krusius-Ahrenberg (och säkert också från Herbert Ribbing) är emellertid att hon har ett förälskat för att inte säga smålarvigt förhållningssätt till sin kungamördare. Adolph Ludvig omtalas oavbrutet som ”den vackre” och hans erotiska charm, älskvärdhet och trollmakt över kvinnorna framhålls ständigt och jämnt på ett sätt som åtminstone jag finner utomordentligt tröttande.
Däremot saknar jag en ordentlig analys av Ribbings motiv till kungamordet eller hans efterföljande agerande inför domstolen. En sådan analys borde ha varit möjlig med tanke på den mängd av texter från Adolph Ludvigs hand, häribland försvarsskrifter, brev och politiska utläggningar, som hon haft till sitt förfogande och ofta citerar ur.
Tydligt av dessa texter är att Ribbing varit en långt viktigare storpolitisk konspiratör än hans yngre och barnsligare vän Ehrensvärd. Hans hat till Gustav III grundläggs förmodligen redan flera år före mordet under debatterna på Riddarhuset om den så kallade Förenings- och säkerhetsakten, som kungen ville påtvinga adeln trots våldsamt motstånd från bland annat Ribbing.
Han har tydligen också ett personligt skäl att avsky kungen, eftersom denne medverkat till att skilja honom från en av hans mest älskade kvinnor, Charlotta Eleonora de Geer, senare gift med en av kungens gunstlingar. Slutligen visar Adolph Ludvig Ribbing ofta en ambition att framstå som anhängare till franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Men hur dessa olika faktorer närmare bestämt spelar in i Ribbings beslut att mörda kungen är inte helt lätt att genomskåda, eftersom han i skrift alltid anpassar sig till den han skriver för och dessutom döljer sina verkliga avsikter bakom en blomsterridå av älskvärd retorik. Säkert är att Magdalena Ribbing inte gör några mer energiska försök att tränga bakom denna ridå, inte ens när Adolph Ludvig som värst slår blå dunster i ögonen på sina älskarinnor.
Det är dock de erotiska breven från och till Adolph Ludvig som intresserat hans levnadstecknare mest. Och i någon mån kan jag förstå henne. Uppenbarligen har Adolph Ludvig, inte minst under landsflykten, varit en kvinnotjusare av stora mått, invecklad i otaliga kärleksäventyr med Madame de Staël och andra spännande damer. Men är det inte trots allt - förlåt min tråkighet - hans historiska roll som kungamördare som borde stå i centrum?
