1954 gick SvD:s litteraturpris till Birger Vikström (1921–1958) och ”De lyckliga åren”. Med denna sin sjätte roman befäste Vikström sin ställning som en av de mest framstående skildrarna av Fattigsverige i allmänhet och Norrland i synnerhet. Idag är han nog tämligen glömd eller åtminstone mer sällan läst. Den värld han kom ur och upplät sin röst åt är borta men bör kommas ihåg. Förlaget H:ströms nyutgåva av ”De lyckliga åren” kan nog bidra till det.
Vikström berättar här om byn Stenliden, en efterbliven håla i det norrländska inlandet, en plats så ogin och avskärmad att till och med somliga invånare anser att det borde vara förbjudet att bo där.
Tiden är 1920- och 30-tal, separatorernas och bönehusens Sverige. Moderniteten märks än så länge bara fläckvis: några skaffar grammofon och radio, någon har läst i tidningen om zeppelinaren, skördetröskan gör sin entré. På det hela taget håller byborna all förändring på avstånd, men pojken John är vänd utåt världen och det är genom honom Vikström inventerar bebyggelse och terräng, invånare och skogs- och jordbruk, seder och nymodigheter.
Men här finns också en mer allvetande berättare, vilket ger Vikström möjlighet att glida mellan närhet och överblick.
Det blir lite väl mycket kartläggning emellanåt, och inte är det precis första romanen man läser om det här skedet av svenska folkets historia och obygdens mentalitet, bildningsförakt och allmänna inskränkthet (som antagligen är snarlik 2010), men det finns också en ljusfärgad empati hos Vikström med den miljö han skildrar som aldrig blir sentimental, och en fin balans i språket mellan must och saklighet.
Den något episodiska framställningen får sin förklaring i Erik Jonssons inkännande efterord: romanen utgörs av redan publicerade och därpå omarbetade noveller.
Birger Vikströms eget liv var i många hänseenden tragiskt. Det började helt enkelt inte särskilt bra. Fadern dog när Birger var fyra år, modern knappt tio år därpå.
Fattig, utan familj och fast punkt hamnade han småningom i Stockholm och Klarakvarteren, arbetade sig upp som författare men levde självdestruktivt. Fyra år efter sitt definitiva genombrott dog han av en överdos.
