Elin Ruuth gör det inte heller. Hennes ambition, så vitt jag kan se och förstå, är att nåla fast ögonblicken, de som varit, de som är nu, och de som kommer.
Hon genomför operationen med fast hand, fransk espri, med behärskad fasa, och en väl, en kanske allt för väluppfostrad flickas misstro mot känsloyttringar.
Och med sig själv som både nål och ögonblick. Jag kan inte minnas när jag senast läst en så snärtig, frimodigt självcentrerad och masochistisk text.
Inte heller när en svensk författare, helt naturligt och utan att ge uttryck för sitt obligatoriska demokratiska ogillande, använt ordet ”manér” i dess rätta betydelse, som anvisning för bättre folk hur de borde uppföra sig.
Så hur skall man läsa debutanten Elin Ruuths ”Fara vill”? Och hur, till att börja med, skall titeln på hennes märkliga bok uppfattas? Att ”Fara vill” är liktydigt med att gå vill, gå vilse i vall, i skogen, i tillvaron, hos skattemyndigheterna, i sitt eget hjärta.
Men ”Fara vill” kan också tydas som en önskan hos författaren att ge sig ut på resa, för en som ”Fara vill” vill fara iväg för att få vara i fred, för att ständigt befinna sig mellan två punkter, på en gång ingenstans och över allt.
Det är inte meningen att påtvinga läsaren någon läsart,
här rör det sig i själva verket om en diskussion mellan anmälaren och texten som författaren bjuder på.
Nej, roman är det här inte fråga om. Jag läser ”Fara vill” som en samling schvungfulla aforismer, skriven av en person med humor och ledd och övervakad av sitt lätt sadistiska överjag.
Det är inte meningen att ge Elin Ruuth rådet att visa vad hon verkligen duger till genom att skriva en roman på 687 sidor. Förmodligen passar henne koncentration, knapphet och snabbhet bäst. Däremot förväntar jag mig att hon i sin nästa bok uteslutande, eller främst, använder sig av pronomenet du. Eller han, hon, den, det. Eller de. Man skall nämligen inte slita ut sitt jag.
