Kringvärvda av rykten om att de nog snart kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur blir kända utländska författare så snart de sätter stortån på svensk mark. Så var det på årets bokmässa i Göteborg för irländaren Paul Muldoon. Och visst kan man tycka att Seamus Heaneys gamle student från universitetet i Belfast inte står sin läromästare långt efter som poet. Vissa menar att han överträffar sin föregångare. Det är en åsikt jag inte delar, än så länge.

Paul Muldoon, nu 61 år, är den yngste företrädaren för den så kallade Belfastskolan som formerades kring Heaney på 1970-talet och i början energiskt tematiserade ”the troubles”, de våldsamma motsättningarna i Nordirland. Andra lyriker i denna krets är Derek Mahon, Michael Longley och Medbh McGuckian. Den som vid sidan av Heaney omsider har nått störst berömmelse är Paul Muldoon.

Muldoon kommer från en liten by i grevskapet Armagh och skriver liksom Heaney ofta om lantliga motiv – detta trots att han i en dikt erkänner att han aldrig har lärt sig att slå med lie. Det är svårt att föreställa sig att Heaney inte skulle kunna svinga en lie på rätt sätt. Man kan säga att det är skillnaden mellan dem.

Heaney är mer personligt involverad i sina dikter. Han är med och plockar potatis. Muldoon står och tittar på. Och medan han tittar på börjar Muldoon dagdrömma. En virvel av associationer snurrar i hans skalle. Synapserna öppnas på vid gavel.

Heaneys dikter har tyngd och kraft. De lunkar fram med bondsk säkerhet. Hos Muldoon är vi långt från denna lunk. När han ger sig ut på sina versfötter kan han plötsligt börja steppa som Fred Astaire eller göra piruetter som en Rudolf Nurejev. Han leker med versmått och knyter ihop sonetter på än det ena sättet, än det andra. Dessutom är han en poet som i postmodernistisk anda bemänger sina dikter med allsköns lärdomsstoff och ger sig hän åt vad som liknar en sorts tankspriddhetens estetik. I sin programmatiska excentricitet har han mer gemensamt med amerikanen Ashbery än med sin landsman Heaney.

Sedan drygt tjugo år tillbaka bor Muldoon i New Jersey, USA, och är professor i creative writing på Princeton. I hans senare diktning är de amerikanska motiven alltmer frekventa, men klart är ändå att han är och förblir irländare. I en dikt kallar han sig ”Paddy Muldoon”.

”En hare på Aldergrove” är den andra volymen med Muldoons poesi i svensk översättning. Den första, ”Att möta britterna”, kom för tjugo år sedan. Den nya tolkningsvolymen är mycket bättre än den förra. Detta är översättaren Lars-Håkan Svenssons förtjänst. Svensson, som hade med många översättningar även i den förra volymen, har reviderat några av dessa, men han har heller inte dragit sig för att nyöversätta andras tolkningar.

Så har till exempel ”Kaninen”, tidigare försvenskad av Göran Printz-Påhlson och Jan Östergren och i deras version närmast oläslig, äntligen blivit vad den förtjänar att vara, en fin dikt även på vårt språk.

Svensson är verstekniskt skicklig och lyckas därför återge Muldoons elegans. Han hänger fint med i de många ordlekarna, vilka ibland ges en sprallig biton av Joyce. Det kan inte vara lätt att översätta en ordlekande och associationstät diktning som denna. Vad vi har att göra med är nämligen en poet som blixtsnabbt växlar mellan jordbunden realism och abstraktionens svindlande höjder. Kurvigheten i hans tankebanor och förmågan att komma på samband mellan tillvarons olika dimensioner är det mest utmärkande för Paul Muldoons poesi – ”vilket fick mig att tänka på något annat och så på något annat igen”. Just så.