För att man inte skall tveka om vilken bra bok detta är har förlaget klämt in inte mindre än åtta positiva kritikomdömen på första omslagsfliken. Ytterligare ett sitter på framsidan så nära titeln att jag först misstar det för en undertitel. Det tröttsamma hävdandet av bokens kvalitéer innan man ens har nått själva texten föder misstänksamhet snarare än nyfikenhet, men i detta fall var misstänksamheten för en gångs skull helt obefogad. Den norska författaren Gunnhild Øyehaugs romandebut ”Vänta, blinka” visade sig nämligen vara en läspärla, kamouflerad inte bara under all marknadsföring utan också under ett intetsägande och tråkigt omslag.
Egentligen skulle man kunna säga att boken inte är någon bok, utan en episodfilm. Ett allvetande och allseende berättar-vi (berättarna avslöjas först på bokens sista sidor) betraktar de olika romanfigurernas inre och yttre predikament som från bakom en kamera, vilken obekymrat förflyttar sig i tid och rum. Kommentarer flikas in om vilken musik som hör till en nyss beskriven händelse, och när fokus flyttas från en person till en annan följs det ofta av ett berättande om vad läsaren ser i den påföljande scenen.
Film som företeelse genomsyrar också de olika romanfigurernas berättelser. Litteraturstudenten Sigrid ägnar mycket tankekraft åt Sofia Coppola och ”Lost in Translation”, och skall skriva en essä om varför kvinnor på film så gärna framställs som sårbara genom att visas upp iklädda för stora herrskjortor. Kåre, som Sigrid kommer att möta, har just lämnat ett treårigt förhållande till följd av ett uppslitande och utdraget gräl om ”Kill Bill 2”, och regissören Linnéa är på väg till Glyptoteket i Köpenhamn där hon hoppas på ett ”Before Sunset”-inspirerat möte.
Øyehaug använder dessutom film för att skapa metaeffekter och fiktionsbrott, som i brist på bättre ord framstår som författarsjälvironiska. När Sigrid sitter på sitt rum och tänker på hur annorlunda hennes liv hade varit om livet var en film, och hon den sorgliga och tystlåtna karaktären som råkar ut för något stort och livsomvälvande, så ser läsaren förstås att hon är just den huvudpersonen.
Men Øyehaug är tvärkulturell, och stannar inte vid filmen. I en bok som befolkas av flera litteraturstudenter, en författare och en litteraturprofessor, används även de litterära referenserna och undertexterna flitigt, och dessutom på ett lika medvetet sätt. ”Den gudomliga komedien”, ”Slottet” och ”Don Quijote” återkommer på olika sätt, och binder ihop romanfigurerna med varandra, med vad som händer i deras liv och med vad man under läsningen misstänker skall komma.
Trots att tonen är lätt och elegant är det ingen typisk sluta lyckligt-bok, där alla trådar knyts ihop och inga ändar hänger löst. En röd garnstump liggande på ett kafégolv mot slutet av boken blir en hänvisning till att alla röda trådar inte kan förväntas att slutgiltigt redas upp.
Bokens styrka är inte heller så mycket det som berättas, utan sättet det berättas på. Handlingen på ytan kretsar helt enkelt kring ett antal människors livssituation, med ensamhet och sökande efter någon eller något som de hoppas skall innebära lycka. Men Gunnhild Øyehaugs skickliga kompostion och väl utförda avvägning mellan roligt och vemodigt skapar en text som hela tiden överraskar och håller intresset vid liv. ”Vänta, blinka” är lekfull och mångbottnad läsning som definitivt ger mersmak.
