Sommaren 1952 tar Sigrid Kahle en fraktbåt till Pakistan. Så gjorde man då. Några veckor bara. Hennes självbiografi, Jag valde mitt liv, handlar framför allt om detta, resan ut efter kriget, äventyret på subkontinenten, alltså nedre delen av Asien. Hon kallar det sin anabasis, tåget uppåt landet, som Cyrus en gång, enligt en berättelse av Xenofon.
Stilen är myllrande som en gata i Karachi. Med oavbruten energi, över 750 sidor, fördjupar hon sig i allt. Hon vill förmedla upptäckten av en ny värld. Mycket tid har gått men inga avstånd har uppstått. Blicken är lika häpen. Det är mycket smittande, och ganska ansträngande, som en resa kan vara. Det finns ett spår som inte har så mycket med själva händelserna att göra, med kupperna och massakrerna längs vägen, eller mellanakterna av diplomatliv då whiskyn flödar och mycket små, men dödliga intriger utvecklas. Tidvis blickar vi in i efterkrigsdiplomatins problem med vad folk gjorde under kriget. Hennes man är västtysk diplomat. Nej, något annat. Då och då stillnar texten och man förstår att det är en filosofisk undersökning som pågår, en för tidig 60-talsresa kan man säga, alltså en färd ut ur en världsbild eller livssyn, ett slags pilgrimsresa där det välbekanta förflyktigas och mycket omprövas. Den tvärsäkra och ettriga författaren blir plötsligt tveksam. Något händer som hon inte riktigt kan uttrycka. Så är tåget uppåt landet.
Jag tycker det är en mycket sympatisk bok, och min första invändning, att den är för oceanisk och att hon kunde ha sovrat, tar jag tillbaka. Det finns en poäng med den gränslösa berättelsen. Hon reflekterar över gjorda erfarenheter men gör dem samtidigt på nytt. Bevarar ytan så att man förstår själva knuffen.
Stilen är oskuldsfull och nyter på samma gång. Rätt vad det är kommer det ett stillsamt ord från långt efteråt, vi får veta hur personerna dog, och vilka som sköt sig, men så är hon inne i flödet igen. Lyckan i att vandra på Calcuttas gator i samspråk med en högkastad kommunist. I att sova på taket i juli månad. En pojke vid Helmanddammen i Afghanistan visar sin åsna det stora vattnet. Han tycker hon borde få se det. Diktatorn börjar åka i skottsäker bil och alla inser att slutet är nära. Feta och otränade militärer överallt. Det är Irak.
Resan är lång, och tålamodet sätts på prov, och det är för det mesta mycket bra.
Berättarsättet kan sägas vara yta och långa ekon. Ytan är hemsk och gräll i Irak, och ekona vackra.
Det är vid närmare eftertanke ungefär här allt börjar. Författarens far HS Nyberg, orientalisten, som kan alla språk från Jerusalem och bortåt, anländer för att se Shejk Umars moské. Samtal om islams gömda kulturella kraft i sufi- och dervishordnarna, oåtkomliga för västerländsk påverkan. Pappan hissas upp i minareten i stark blåst. Har drömt om det sedan han var pojke. Det är under förra översten, Quasim som då skrevs Kassem, alltså sent 50-tal. En generalrepetition. Ett kurdiskt uppror slås ned och många dödas. En mor vars sju barn halshuggits sätter sig på tåget till Bagdad med huvudena för att visa översten. Han går inte ut på två dagar. I oktober 1959 får han åttioåtta kulhål i bilen. Kväll efter kväll ligger han på sjukhuset och talar i tv till folket om den högre makt som räddat honom. Kuppmakarna flyr till Syrien. En student vid namn Saddam Hussein undkommer med en kula i benet.
HS Nyberg gör följande kommentar, som stått sig: Irak har så många minoriteter att det bara kan hållas ihop av demokrati.
Det är stökigt i Bagdad. Egentligen har staden inte hämtat sig sedan mongolerna slog sönder den 1258 och Tigris var svart av brända böcker. Författaren lämnar kalifernas stad. Är trött på ytlighet. Fastar under Ramadan. Hon tänker skriva roman om Bagdad. Skriver artiklar i Svenska Dagbladet i stället. Blir kristen och går in i tyska SPD, socialdemokraterna. Honoraret för en understreckare i SvD uppe i 400 kronor. Man säger blänkare om kort artikel i tidningen. Reaktionsplanen viner. Det är inte nu. Ungefär så är det. En osorterad berättelse med gömda meddelanden. Den ebbar ut på slutet men hela vägen uppåt landet är det mycket bra.
Anders Ehnmark är författare och medarbetare i Expressen.
