”Släpp nu inte ut dina black dogs igen utan jaga fort ner dem i källaren”, skrev en vän till mig för något halvår sedan. Black dogs? Svarta hundar? Jag hade inte hört uttrycket förut, men förstod exakt vad han menade. ­Senare fick jag klart för mig att det var ett uttryck som Winston Churchill använde för att beskriva sina depressiva anfäktelser, dem han botade genom att måla oljefärgstavlor och för att då och då, när de svarta hundarna kom, låtsas att han var en man som drog sig undan all världens larm och strid.

På sin 90-årsdag fick Churchill i BBC frågan vilken livsföring man bör hålla sig till för att som han vara vid full mental vigör så högt upp i åren. Hans svar är berömt: ”Three things are needed – a bottle of whisky each day and a box of cigars, no sports.”

Jonas Ellerström har tydligen delvis samma vänner som jag, för i en fotnot som han fogar till sin informativa men i min smak stundom aningen extatiska inledning till sin översättning av Les Murrays ibland skakande men väl mest bara rörande essä ”Killing the Black Dog”, hänvisar han till samme vän, en som har vetat att tipsa om Anthony Storrs bok ”Churchill´s Black Dog, Kafka´s Mice and Other Phenomena of the Human Mind” från 1997.

Nu kommer på svenska Den svarta hunden. Den innehåller först en lång självbiografisk essä. I den berättar Les Murray om sina anfall av depression, då hans ansatser till tankar mest liknar ”strimlad mental tång som marinerats i smärta” och hela hans hjärna är ”en svart hund”. Till essän har författaren fogat en efterskrift. I den bekänner han att han inte har lyckats slå ihjäl den svarta hunden utan att den kommer tillbaka då och då. Det är denna efterskrift som gör att översättaren Jonas Ellerström kallar denna svenska utgåva för någonting ”remarkabelt”. Les Murray har bara tillfogat tre och en halv sida, på vilka han bekänner att den svarta hunden fortfarande hugger efter honom.

Vid sitt första allvarliga sammanbrott förlorade Les Murray smaken för cigarrer. Kanske borde han ha bitit sig fast vid dem, enligt Churchills recept. Två läkare har fackgranskat översättningen, och jag tänker mig att de kan sin sak, men varför sägs det ingenstans något om att alla de nervlugnande benzedriner som Murray stoppat i sig genom åren kan ha lett till den leverkollaps som han drabbades av för ett tiotal år sedan och som försänkte honom i tre veckors medvetslöshet?

Les Murrays öde som tjockis och mobbningsoffer är hemskt, men hans seger att göra storartad poesi av sina tillkortakommanden är fantastisk, med lite grand av samma jordsmak som hos Seamus Heaney, dock kanske inte konstnärligt på samma nivå.

De dikter som har tillfogats essän handlar mestadels om Murrays tillkortakommanden när han kom till universitetsvärlden och inte hade någon framgång hos flickorna därför att han var för tjock. Sexnöden brölar i hans dikter. Han beskriver all erotik som ”nazism”. Dessutom betonar han den mobbning som han hela livet har varit utsatt för, som fetknopp och fattig lantis.

Han avskyr – och det är faktiskt en fixering – hela 68-vänstern med dess bohemeri och fria kärlek. Med lika stor energi avskyr han all feminism. Hans avsky för vänstermänniskor och feminister är käpphästar som han är beredd att rida hur långt som helst. Men han har också det goda omdömet att beskriva sig själv som ett offer. Han visar sig i sin svaghet. Detta blir hans styrka:

Vilken klass som än utgör er

mask

kommer jag från en mycket

lägre.

Bland era utstyrslar är jag en

paria.

Les Murray deltar på bokmässan i Göteborg där han framträder imorgon och på fredag.