Man brukar tala om kroppsliga besvär, mer sällan om själsliga, men kroppen och själen har det gemensamt att de tillsammans är utsatta, de lider och gläds tillsammans. Själen, det är en aspekt av vår kroppslighet, såsom redan Spinoza uttryckte saken.

Daniel Möllers diktsamling Själsliga besvär kretsar kring själslivets materialitet. Den letar sig fram bland gamla – bibliska och antika – källor och fogar ihop sina fynd, sina lösryckta citat, som om livet vore ”en tom plats ... en bok utan ögon”. Ett sätt att tömma materien på ”innehåll”? Möller varvar lyriska bitar med nonsens, detaljer ur historien med bisarra utrop, upprepningar med överraskande metaforer, fakta och råd kring sömngång med fria översättningar av Frank O’Haras ”Epitaphs”.

En poäng är att historien är en slaskhink, eller ”skulor åt ingen”, som Möller uttrycker saken. Det är ”Carmen Faeculare” snarare än ”Carmen Saeculare”. Möller går till källorna ”för att raka/ ögonen// eller för att råka/ någon bekant.” Här finns många bilder som har att göra med avsaknad av ögon eller stängda ögon. Är det historiens börda som tröttar, insikten om den tilltagande svårigheten att lägga till något väsentligt nytt? Eller att många av de gamla sammanhangen i vilka saker sagts och skrivits är både blinda och döda?

Det sistnämnda är Jesper Olsson inne på i sitt efterord; å andra sidan menar Olsson att ”ordningars kontinuerliga sönderfall” gör att skärvorna, de lösryckta bitarna av ord, kan ingå i nya sammanhang, frammanar ”andra tankar och ord”. Det gör de kanske, men sammanhanget i ”Själsliga besvär” är diffust. Det är inte bara att det är collageartat och diskontinuerligt, det är också innehållsligt obestämt; helheten förefaller halvdan. Anspelningarna på Petronius är intressanta, men fullföljs inte, ger ingen större insikt.

Sömnen är i alla fall det klister som tematiskt håller ihop en del av boken. Historien som sovande röster, skärvor av historia som inte väcks upp, som förblir höljda i dunkel, sovande. Men som skakas om i ett kalejdoskop. Gunnar Björling myntade termen ”patosgrotesk” om en del av sin tidiga poesi; samma term kunde nyttjas om Möller. Det är patosfyllt samtidigt som det är groteskt: ”O, äppelhaka, isterbuk! Fladdra med läppen, kasta med håret! Drömmen är en dallring, en viss melodiöst fladdrande värme”.

”Själsliga besvär” är onekligen en egensinnig samling, dikt med stor integritet. Man frågar sig dock om inte dess integritet är för stor, om den alls har behov av någon läsare. Den är mer som en vägg, en gammal mur, än som en dörr. Det nonsensartade gör det lättsamt, men man vet inte riktigt vad det är man ler åt, om man ler. Mest har man besvär. Brottstyckena är helt enkelt brottstycken. Kanske det är poängen, men då är den nog för dyrköpt.