Det hemlighetsfulla utövar en sällsam lockelse. Det verkar som om blotta vetskapen om att känna till något som andra inte vet, ger människor en känsla av betydenhet, av att vara invigda och utvalda. Vi lägger stor möda vid att avslöja det som är förborgat, kringgärdat eller nedtystat. Kanske är denna reaktion både rimlig och viktig - åtminstone ibland. Det kan vara en god sak att sprida ljus över dunkla händelser och dolda motiv. Därigenom kan man stundtals få syn på nya sammanhang som skapar klarhet och ger en mening åt händelser eller handlingar som tidigare tyckts obegripliga.
Men det finns också en risk i all sådan verksamhet - en risk för att bli besatt av det hemligas mystik och att se hemligheter överallt, även där de inte finns. Intresset för det hemlighetsfulla är besläktat med fascinationen inför det konspirativa tänkandet. I båda fallen finns en föreställning om att världen inte är vad den synes vara och att sanningen alltid är gömd under ett hölje av lögner, halvsanningar och täckhistorier. Det är en förrädisk tankefigur och den är speciellt förrädisk när den drabbar historiker eftersom den lämnar fältet fritt för allehanda fantasifulla konstruktioner. Inte desto mindre finns det inom historieskrivningen gott om exempel på konspiratoriska konstruktioner och de florerar särskilt flitigt runt mer framträdande personer i historien. Det finns således gott om mytbildningar om gestalter som Napoleon, Hitler och Stalin, men det är inte bara herostraterna utan även hjältarna som tillskrivs de mest befängda handlingar, idéer eller egenskaper. Just nu ligger på svenska bokhandelsdiskar en - även för denna genre - ovanligt dålig och spekulativ bok. Den handlar om Adolf Hitler och heter följaktligen Hitlers hemlighet - en diktators dubbelliv. Boken som är skriven av en tysk fackhistoriker, Lothar Machtan, söker leda i bevis att Hitler var homosexuell. Bevisföringen är precis så skruvad, som den måste bli när författaren saknar varje belägg för sin tes. Machtan uppbådar varje antydan, varje löst rykte och varje halvkvädet skvaller för att pussla ihop en sällsynt skral indiciekedja. Det enda någorlunda handfasta argumentet är faktiskt att Hitler hade ett egendomligt könlöst förhållande till kvinnor, vilket naturligtvis inte betyder att han var homosexuell. Det är emellertid inte bara den usla indiciekedjan som gör boken ointressant och meningslös, utan det förhållandet att Machtan inte någonstans lyckas eller ens försöker att leda i bevis att den antagna homosexualiteten skulle ha spelat någon roll för Hitlers politiska gärning eller ogärning. Tvärtom skriver han i konklusionen av sin långa utredning att Hitlers påstådda homosexualitet inte ger någon nyckel till förståelsen av Hitlers politiska insats.

Därmed framstår boken som ett haveri eller möjligen en medveten spekulation. Det enda skälet till att skriva om Hitlers liv kan enligt min mening vara att man i det tror sig finna orsaken till hans politiska gärning. Det är som politiker - en fasansfull politiker - Hitler har något intresse. Som privatperson är han lika intressant eller ointressant som vilken annan människa som helst. Om han var homosexuell är följaktligen av underordnad betydelse för alla andra än de fördomsfulla, såvida det inte på ett eller annat sätt kan visas att det var just homosexualiteten som skapade hans aggressiva antisemitism och ledde honom till att störta världen i krig. Det tror emellertid inte ens Lothar Machtan, så varför då skriva denna illa underbyggda skröna, varför utge den och varför översätta den? Machtan antyder att han skrivit sin bok för att fylla ett tomrum i den historiska forskningen, det är i så fall ett tomrum som ur alla synpunkter borde förblivit tomt.