Människor krymper och växer, hukar sig och slår ifrån sig. Världen är trång och kvävande, eller alltför öppen, kanske gränslös. En sådan rörelse arbetar likt ett stort hjärta inne i den norske berättaren Roy Jacobsens nya roman ”Ånger”, säkert försvenskad av Staffan Söderblom.

Jag har sagt det förr apropå hans noveller och tidigare romaner, exempelvis urvalet ”Det nya fönstret” eller den strama romanen ”Huggarna” om finska vinterkriget: Jacobsen är en nästan komplett prosaist.

Med bibehållen lättillgänglighet använder han olika tempon och skalor. Det gör hans prosa händelserik också när det inte sker så mycket i handlingen. En mångtydig symbol introduceras och glöms skenbart bort, någon får en livsavgörande insikt, men den är så stark att han blir blind för den, eller tempot höjs med ens, eller det stillnar till ett trovärdigt, nästan vardagligt rotande i förgrunden av fiktionens rum.

Man har helt enkelt förtroende för berättaren. Så också i den nya romanen, där det åldrade gamla råskinnet Hans Larsen friges från fängelset och vandrar ut i samtidens Oslo rädd för vidden, för tomheten i det inre och för det förflutna där han en gång misshandlade sin hustru och förlorade sin dotters kärlek.

Det finns nästan alltid ett under på något plan i Jacobsens ofta grymma berättelser. När Larsen blir kär i den gamla nyblivna änkan Agnes som tagit hand om honom efter en olycka är detta under i faggorna. Likaså när hans dotter Marianne vaknar upp ur sorgen över faderssveket och bejakar sin kärlek till en yngre man.

Jacobsen är en virtuos som kan bli övertydlig i själva sitt undvikande av övertydlighet. Men de båda förälskelserna, Mariannes och Larsens, skildras vackert och enkelt, med respekt för det som står på spel när människor drabbas av varandras existens.

Flera intressanta metaforiska komplex ligger som fjädrande vävar under den enkla berättelsen. Rörelsen mellan kontraktion och expansion fångas upp av karaktärernas besvär med att passa in, ta plats i en ordning eller bära upp ett plagg. En central symbol är flaskskeppen som varit Agnes makes tröst i ett dött äktenskap: en vindlös flotta på det osagdas hav. Denna symbol är rik på inre metaforik och fortplantar sig i romanen på ett avgörande sätt som inte ska röjas här.

Det finns mycket att njuta av i denna roman. Som att dialogerna inte alltid gestaltar troligt tal, utan snarare är ett slags dikter där vad som helst kan artikuleras. Moraliskt givande blir berättelsen genom att hålla fast vid den bekanta Jacobsenska frihetsproblematiken: är jag determinerad eller har jag en egen vilja? Mariannes uppvaknande innebär att hon slutar att stå som Buridans åsna mellan dessa hötappar och går vidare i livet.

Men Jacobsens berättelser är aldrig enkelt uppbyggliga. Bakom den trösterika sagan om kris och utveckling står personerna kvar med sina inbördes frågor. Speglande varandra bildar deras själar en mörk, oändlig korridor.