Det var en vacker vintermorgon, solig och kall. Vi var ute och lekte på gården bakom vårt barnhem, vi sprang, kastade snöboll och gjorde en snögubbe. Den skulle just prydas med en näsa av en halvrutten potatis, när syster Gertruda ropade att jag måste in, för min mor hade kommit till klostret och väntade på mig. Det ville jag inte tro på.
Jag hade inte sett min mor sedan den dagen då jag smugglades ut ur Warszawas getto. Jag var då fyra, nu närmade jag mig sju. Jag började räkna fem, sex, sju. Tre år... Under den tiden hade jag inte pratat med någon om henne eller om min far. Jag förstod mycket väl vad det skulle leda till om jag började berätta om gettot, flykten, mina föräldrar eller nämnde att jag en gång i tiden hade ett annat efternamn, ganska exotiskt, inte som nu, med den vanliga polska ski-ändelsen.
Min familj hörde till en värld som inte hade att göra med mitt liv utanför gettot på ett annat sätt än som ett hot, en livsfara. Jag hade lämnat den världen bakom mig, som om den aldrig existerat.
Och trots att tyskarna hade försvunnit och kriget tagit slut i vårt lilla Międzylesie, hade ingenting ändrats för mig. Det hände ibland att en anhörig hälsade på och tog med sig någon av mina kamrater, men ingen kom för att hälsa på mig. Det störde mig inte så mycket. Jag hade bott här sen förra vintern, var van vid livet här, tyckte om syster Gertruda, mina kamrater, våra lekar och våra besök i kyrkan. Och familjen den behövde jag inte, jag förstod inte längre vad ordet innebar. Dessutom ville jag bli präst när jag blev stor. Och prästerna, de hade ju, som bekant, inga familjer.
Mina tvivel blev ännu starkare när jag fick se kvinnan som satt på en bänk och väntade på mig. Hon liknade inte den bild av min mamma som ibland kunde titta fram ur någon vrå i mitt huvud. Kvinnan hade en sliten, gråaktig rock på sig, för stor för henne, hon såg gammal och tärd ut, hade stripigt, nästan grått hår. Och när hon såg mig, reste hon sig, men satte sig direkt igen och började gråta.
Jag var ett erfaret krigsbarn, jag hade flera gånger sett vuxna som grät, för att de drabbats av en olycka, hade blivit rånade eller misshandlade, blödde från ett öppet sår, var hemlösa efter en brand eller nyss förlorat någon de älskade. Men att gråta för att man träffat sitt barn nej, det kunde jag inte förstå. Min slutsats var klar: det var inte min mor.
Tystnaden och kvinnans tårar besvärade mig. Jag visste inte vad jag skulle göra med mig och föreslog att vi skulle gå ut och titta på en snögubbe med kul potatisnäsa.
Syster Gertruda och en annan nunna som jag inte visste namnet på kom in i rummet. Jag lyssnade uppmärksamt på vad kvinnorna pratade om och förstod att jag snart måste lämna hemmet. Jag var ett fogligt och lydigt barn och skulle aldrig ens komma på tanken att visa missnöje eller protestera. Och att någon plötsligt ville föra mig från en plats till en annan, i det såg jag ingenting märkvärdigt. Jag hade upplevt det så många gånger förut.
Vi lämnade klosterområdet utan att spilla tid på några avskedsceremonier. Det hörde inte till våra vanor på barnhemmet att visa känslor när man tog farväl.
En lång väg låg framför oss. Någonstans långt borta, på andra sidan floden Wisla, i staden Pruszkow, skulle jag träffa en flicka, min kusin, hennes mamma och en annan moster. Så påstod min ledsagarinna, men jag trodde inte på henne.
Hon berättade ingenting om sig själv eller om min far, men ville veta hur jag hade haft det på barnhemmet. Jag blev en aning förvånad över att det kunde vara av intresse för någon, men berättade glatt om systrarna och mina kamrater, om våra lekar och olika spännande händelser. Om att jag för inte länge sedan hade vrickat en fot och inte kunnat gå på ett tag. Om vår kyrka som i somras hade träffats av en bomb och satts i brand. Om det senaste julfirandet och en fantastisk julklapp jag hade fått, två sockerbitar i ett glänsande omslagspapper. Jag skröt med att jag kunde läsa och räkna till hundra.
Vårt bagage var inte till stort besvär. Kvinnan bar en starkt sliten, halvfull ryggsäck med tjocka snören i stället för läderremmar, jag hade i fickan en tennsoldat, som jag fått av min vän och närmaste granne i vår sovsal. Witek, så hette han, hade tre sådana soldater, han gav mig den med ett krökt ben och flagnad färg.
Efter någon timme kom vi fram till stranden och såg att Wisła var frusen. En grupp soldater byggde en pontonbro i närheten, men den var inte klar än. Kylan hade varat en lång tid och den tjocka isen höll, fast det fanns mycket folk på den. En del gick åt samma håll som vi, mot Warszawa, en del åt andra hållet. Kanske var de på väg till mitt Międzylesie? Jag tyckte att det var mycket spännande att gå så i bländande sol i den knarrande snön på isen.
Och sedan, på den andra sidan, gick vi längs Warszawas gator där jag istället för hus bara såg ruiner och rester av nerbrända husväggar. Kvinnan förklarade att det var tyskarnas verk och att de hade flytt härifrån för några veckor sedan.
Jag hänfördes av storstadslivet som var så olikt det jag hade sett i närheten av vårt barnhem. Av tutande bilar, av alla stånden och alla försäljare som bjöd ut sina varor, varma kroppkakor, mössor, kvastar, kastruller, skruvmejslar, ljus, cigaretter, tavlor med helgon, dockor och tennsoldater. Det hade redan blivit mörkt, annars hade jag kanske vågat föreslå att vi skulle stanna här längre.
Vi övernattade i en källare på halmmadrasser på golvet. Det fanns bara två lediga platser, nära ytterdörren. Trots att jag då och då väcktes av för mig så ovanliga ljud som manligt snarkande, sov jag bra under en grå, sliten filt. Till min stora besvikelse gav vi oss iväg tidigt nästa morgon och kom snart fram till ett område där det inte hände något intressant.
Mitt på dan lyckades vi stoppa en vagn som drogs av en mager, nervöst frustande hästkrake. Den mustachprydda, tydligt påstrukna kusken i en jättestor pälsmössa gick med på att ge oss skjuts och gav oss en tjock filt som skydd mot kylan. Annars skulle vi säkert frysa ihjäl där bak, sa han.
Han var mycket pratsam och berättade hur han under kriget hade smugglat späck från landet till stan. Späcket brukade han ha precis där vi satt just nu, fast gömt under halm. En gång var jag ju också som späck, ett smuggelgods, tänkte jag. Tanken föreföll mig ganska lustig.
Några minnen från ett annat gömställe, före nunnornas barnhem dök plötsligt upp för mig. Jag mindes ett hus på landet, tre nunnor som bodde där tillsammans med mig, ett hönshus på gården, gässen som jag vaktade med en björkkäpp i handen och den varma höstdagen, då en av systrarna sade till mig att jag omedelbart måste åka därifrån. Och jag åkte i en vagn dragen av en häst, gömd under halm.
Efter en stund försvann alla bilder från det förflutna och alla röster. Jag slumrade till. När jag vaknade stod vagnen vid en järnvägsövergång. Kusken skulle fortsätta till sin by, våra vägar skiljdes åt. Han gav oss rådet att gå längs rälsen, för om vi hade tur, skulle vi kanske möta ett tåg.
Turen var inte längre med oss den dagen. Vi övernattade i ett litet tegelhus vid banvallen. Våra snälla värdar, en gråhårig, lång, mycket mager man i en fläckig ylletröja och hans fru, en tjock kvinna med en stor, vit fläck i ena ögat gav oss varm potatissoppa till kvällsmat och en rejäl bit rågbröd nästa dag på morgonen.
Vädret hade blivit mycket sämre, det började snöa och blåsa. Jag frös, jag var dödstrött. Att vi någon gång skulle komma fram till den förbaskade staden Pruszkow, det trodde jag inte längre på.
Jag undrade vad som hade hänt med vår snögubbe och tänkte på vad mina kamrater från barnhemmet just då gjorde. Jag började längta efter dem, efter den vindögde Mirek, efter Witek med sina tennsoldater, efter den snälla syster Gertruda, gemensamma måltider, bönestunder före maten, efter min säng i vår sovsal, där det var så hemtrevligt och mysigt på kvällarna, innan fotogenlamporna släcktes.
Vi slutade prata med varandra. Kvinnan gick försjunken i sina tankar. Hon var också trött och gav tydligen upp alla försök att hålla mitt mod uppe. Jag hade fått nog av det hela, av denna hopplösa vandring, av kylan, blåsten och mina skor som började klämma. Vi släpade oss fram steg för steg och stannade ofta.
Jag var hungrig, brödet och resterna av korv som kvinnan hade burit i ryggsäcken var redan uppätna, någon ny möjlighet att förnya vårt matförråd hade inte dykt upp på länge. Jag tittade slött på mina fötter och gick utan att tänka på någonting.
En mans röst ryckte mig ur dvalan. Vill ni inte missa tåget, får ni röra på påkarna, sa mannen som snabbt gick förbi. Jag lyfte upp blicken och såg en rökpelare som steg mot himlen bakom en kurva. Så vi började röra på påkarna, försökte till och med att springa. Och vi hann. Ett godståg med ett rykande lok stod där som om det väntade bara på oss. Det skulle snart sätta i gång. Någon sa att tåget säkert kommer att stanna i Pruszków, för det är en stor och viktig station. Det fanns plats för oss på en vagn utan väggar och tak. Många människor fanns redan där. En del satt på golvet, andra stod och stampade för att värma sig. En pojke i min ålder, klädd i en rock som räckte ner till fötterna, tittade nyfiket på mig. Två starka manshänder lyfte upp mig.
I samma ögonblick hördes en visselsignal och tåget började rulla. Kvinnan där nere sprang efter, skrek och viftade med armarna. Folket i vagnen började också skrika. Och jag stod orörlig, mållös, paralyserad av tanken att jag nu igen var på väg mot ett okänt mål. Igen bland helt främmande människor.
Tåget fortsatte två, tre hundra meter och så plötsligt stannade det. Kvinnan kom ikapp och klättrade upp. Hon kom fram till mig, omfamnade mig och började återigen gråta.
Den här gången förstod jag varför. Jag också började lipa. Av glädje. Ingenting hotade mig längre i den här världen. Jag hade mött min mamma.
