Engelsmannen Simon Sebag Montefiore är författare till två kioskvältare om Stalin, av vilka den ena (”Den röde tsaren”) bygger på forskning i Moskva och den andra, om tyrannens ungdom, grundar sig på arkivstudier i Tbilisi.

Det som utmärker Montefiore är hans flyhänthet. Han är en mycket underhållande populärhistoriker som olyckligtvis saknar känsla för vetenskaplig akribi. Sina texter förser han med omfattande citathänvisningar – men vid närmare granskning visar det sig att mycket av hans material är skrönor. Om det existerar åtta versioner av Stalins famösa telefonsamtal med Pasternak väljer han den häftigaste, utan reservationer.

2008 debuterade han i romangenren som skulle kunna tyckas passa honom väl. Hans förstlingsverk ”Sasjenka”, nu på svenska, tillåter honom att ta ut svängarna i än högre grad än tidigare. Här passerar hela det fruktansvärda ryska 1900-talet revy i en story som ska ha med allt. Montefiores hjältinnor och hjältar konfronteras med Rasputin, med Lenin, med Stalin, med Berija i rafflande kombinationer.

Texten flödar över av vad som på ryska kallas ”tranbär”, mer och mindre medvetna historiska inadvertenser och tillrättalägganden. Hjältinnan, född i den judiska rikemansfamiljen Tsejtlin, blir bolsjevik – trots det faktum som säger att just Tsejtlins utgjorde kärnan i det socialistrevolutionära partiet. 1916 besöker hon ”Den herrelösa hunden” i Petrograd – det legendariska källarcaféet som hade stängts 1915. Samma år suger hon i sig Kollontajs ”De arbetslösa bina”, publicerad långt senare (med handlingen förlagd till Sovjetsamhället).

Så där fortsätter det – men när historien är så vanställd, psykologin så grund och effekterna hela tiden så utstuderat inprickade tappar man som läsare efterhand intresset. Montefiore är bättre som låt vara otillförlitlig dokumentalist.