Den här tv-bilden av Ayman al-Zawahiri och Usama bin Ladin visade al-Jazeera 5 oktober 2001, några veckor efter al-Qaidas terrorattacker mot Pentagon och World Trade Center.
Från en grotta i Afghanistan förklarade den saudiske rikemanssonen Usama bin Ladin 1996 krig mot USA och moderniteten. Grottan hade förvisso byggts med avancerade maskiner och den var utrustad med datorer och sofistikerad kommunikationsapparatur. Men i USA såg man blott en primitiv shejk och hoten uppfattades som absurda och exotiska. Information om terrornätverk, träningsläger och sovande celler togs inte på allvar.
Den amerikanska underrättelsetjänsten satt dessutom fast i kallakrigstänkandet. Agenterna kalkylerade med hotbilder i termer av stater. Att militant islamism kunde utgöra en fara ingick inte i deras föreställningsvärld. Dessutom innebar interna stridigheter inom den amerikanska underrättelseverksamheten ineffektivitet. Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att USA liksom övriga världen överrumplades 11 september.
Händelserna på Manhattan blev en vändpunkt i det nya millenniets korta historia och ett trauma i amerikansk politik. Journalisten Lawrence Wrights al-Qaida och vägen till 11 september ska ses i det perspektivet. I boken belyses det amerikanska underrättelseväsendets oförmåga att registrera vad som var på gång. Men huvudspåret är terrornätverket. Wright söker embryon och rötter. Han vill förklara bakgrunden till framväxten av militant islamism och dess tankevärld. Den politiska extremismens rotsystem är förstås invecklat men Wright nystar upp ett mönster av olika grupperingar och idéströmningar där kvinnor och modernitet utgör hotbilder.
Al-Qaidanätverket tog form i slutet av 1980-talet. Kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan skapade förutsättningar för jihad och sågs som ett led i evigt krig. Men under 1990-talet var det USA som utpekades som den stora fienden. Allt amerikanskt fördömdes, från Mellanösternpolitik till livsstil.
al-Qaidas första dokumenterade terroristdåd ägde rum 1998 och riktades mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar es Salaam. Dådet kan ses som stilbildande. Samordnade självmordsattentat och urskillningslöst dödande kom att bli kännetecknande för nätverkets terrorverksamhet. Begreppet oskyldigt offer ingick inte i retoriken. Till synes väckte det diskussioner och gräl inom organisationen. Men bin Ladins orubblighet gjorde honom döv för moraliska invändningar. Terrornätverkets medlemmar var inbäddade i sin egen logik och befäste sina åsikter med citat ur Koranen. Villigheten att dö för islam utmålades som vägen till lycka och unga jihadkrigare uppmuntrades att söka martyrskapet.
Usama bin Ladin framstår föga förvånande som en centralgestalt. Även egyptiern Ayman al-Zawahiri med band till Muslimska brödraskapet träder fram som en nyckelperson. Men det var bin Ladin som utstakade en global strategi. Medan islamiströrelser i allmänhet arbetade nationellt var hans vision en internationell jihadkår.
De senaste årens genomförda eller avvärjda terrordåd i Europa vittnar också om al-Qaidas ambitioner internationellt. Dess rekryter deltar i jihad i främmande länder, marockaner i Spanien, pakistanier i England och algerier i Frankrike. Ensamhet i diasporan och en känsla av utanförskap får de landsflyktiga att vända sig till moskén som erbjuder gemenskap och identitet. Dessutom är de välutbildade, talar flera språk och behärskar datorteknik.
Skickligt tecknar Wright en både bred och detaljerad bild av islamistisk terrorism och frilägger en skrämmande tankevärld. Framställningen fokuserar i hög grad på nyckelpersoner inom terrornätverket såväl som inom den amerikanska underrättelseapparaten.
Även det privata inkluderas:fruar, barn och älskarinnor. Skildringen blir därmed dramaturgiskt effektfull. Historien får liv i och med att några få personer utgör berättelsens nav, personer som satt djupa avtryck i världspolitiken. Det är inte ofta jag läst en så fängslande och medryckande samtidshistorisk berättelse. Wright får historiens pusselbitar att passa ihop och verkligheten tycks överträffa fiktionen. Men problemet är att han inte drar en knivskarp gräns mellan verklighet och fiktion.
al-Qaida skyr liksom FBI och CIA offentligenhetens ljus. Aktiviteterna försiggår i det fördolda och terrororganisationer dokumenterar inte i onödan sin verksamhet. Som flera påpekat finns det sparsamt med trovärdigt källmaterial för att belysa militant islamism. Men materialets bräcklighet tycks inte bekymra Wright även om han diskuterar problematiken. Dessutom använder han till synes okritiskt intervjuer med de inblandades vänner och fiender. Han ser ingen partiskhet i deras berättelser.
Berättartekniskt utnyttjar Wright flitigt citationstecken som för att markera att uttalanden och replikskiften är autentiska. Men oroväckande många gånger finns det knappast underlag för citat. Citationstecknen tycks ha tillkommit för att dramatisera framställningen. På den punkten har han som sagt också lyckats.
