Svenska soldater finns med FN-mandat på plats i Afghanistan sedan 2002 för att stå det onda emot, som man skulle kunna formulera saken. Författaren och byggnadssmeden Micke Evhammar, som debuterade för ett par år sedan med romanen ”Thick as a brick” (en berättelse som för ovanlighetens skull skildrar en byggarbetsplats), tar i sin senaste bok – med den ironiska titeln ”Med Gud på vår sida” – avstamp i Afghanistan. I upptakten får läsaren följa en svensk trupp om åtta soldater som bevakar en by därför att man från högre ort (staben) misstänker att byborna går terroristernas (läs talibanernas) ärenden.

Sergeant Patrik Lind är truppens anförare och en natt skickar han två av sina soldater på rekognosceringsuppdrag till en nyuppförd byggnad ett stycke från byn. Det nattliga äventyret utmynnar i död – man finner en av kamraterna, ”Bagarn”, ihjältorterad – och sergeant Lind kontaktar staben som genast ser till att två ”lågsniffande” amerikanska jaktplan i det närmaste utplånar byn. Vid efterföljande genomsök av ruinerna finner man en liten vapengömma, vilket tillsammans med mordet på ”Bagarn” delvis skulle kunna motivera övervåldet. Men i ren nervositet råkar man också döda en ung pojke som dyker upp i utkanten av byn, och därmed är balansen rubbad.

”Bagarn” flygs hem i liksäck; läsaren får dessutom veta att soldaten Eugen Ström – som måste ha blivit vittne till tortyren – också skickas hem. Händelsen har gjort honom stum och det antyds att han tillbringar sin tid på psyket med ”pillerburken inom räckhåll”.

På ett skickligt sätt låter författaren läsaren långt om länge sväva i ovisshet om vad som egentligen hände den där natten. Man anar att det är byborna som har torterat ”Bagarn” till döds, och detta ger en bild av ett land där man inte kan lita på någon (terrorist eller ej). Afghanistan beskrivs som en betydligt mer hotfull plats än de krigsskådeplatser som sergeanten tidigare vistats på, såsom Libanon och Kosovo.

Patrik Lind återvänder till Sverige efter ytterligare en tid i Afghanistan, där han bland annat lär känna en svensk präst som arbetar med föräldralösa barn. Från Sverige kommer sergeant Lind senare att sända ekonomiskt bistånd till pojken Adam, som han önskar ska få möjlighet att studera. Historien om den föräldralöse Adam utgör romanens mörkaste och mest centrala kärna.

Evhammar beskriver på ett effektfullt sätt den diametralt annorlunda verklighet – den svenska – som soldaterna landar i efter fullgjort FN-uppdrag. Svensk ordning och reda som kontrast till den kaotiskt oförutsägbara tillvaron i Afghanistan skildras med lätt ironi. Och när Patrik träffar sin Katarina skulle det kunna vara en kärlekshistoria bland många andra, om det inte vore för de erfarenheter som han bär på och som han ibland inte förmår hålla ifrån sig.

Författaren varvar romanen igenom de olika huvudpersonernas verkligheter. Mot slutet av boken visar det sig plötsligt att Patrik inte kan få ut några pengar från sitt bankkonto. När han med hjälp av en journalist forskar i saken framträder en situation som egentligen varit förhärskande alltsedan 11 september. Mer ska inte avslöjas på denna plats.

Den andra boken är den svåraste att skriva, brukar man påstå. Micke Evhammar klarar av uppgiften med den äran. Skickligt knyter han ihop alla trådar i sitt romanbygge. Språket är inte särskilt märkvärdigt, men det är effektivt; författaren har åstadkommit en bladvändare.

Det är dessutom en engagerande och trovärdig nutidsberättelse om ett land i krig sedan decennier. I en passage säger prästen Oscar, som arbetar med de föräldralösa barnen i Kabul: ”Det här landet producerar föräldralösa barn i en takt som är omöjlig att möta.” Här påminns vi om en tillvaro som vi knappt ens kan föreställa oss.