Vissa författare får inte den uppmärksamhet de förtjänar. De skriker inte tillräckligt högt. En sådan författare är Madeleine Hessérus. När hon debuterade med novellsamlingen ”Inte vackrare än i Valparaíso” 1997 drabbades jag av en känsla som jag inte tvekar att kalla vördnad. Den blev inte mindre sedan jag läst hennes nästa novellsamling ”Den döda drottningen” (2001) och romanen ”Till Isola” (2004).
Hennes senaste roman ”Staden utan kvinnor” är en grym saga med ett angeläget budskap. Den börjar med att Jakob Hall, en man i 50-årsåldern, anländer till Norra staden i en inte alltför avlägsen framtid. Det är en stad utan kvinnor. De lever för sig själva i Södra staden, bakom en skyddande mur. Männen har med statsministerns goda minne tvångsförflyttats till Norra staden. Begreppet Utlämningen myntades.
Läsaren finner sig förpassad till ett Stockholm där bara några landmärken skvallrar om det förflutna. Där finns Vasaparken, Observatorielunden och en hög obeliskliknande glasstaty mitt i city. Männen tillbringar sin fritid på kaféer och klubbar i stadens gallerior med att dricka, spela spel, lägga japanska pussel och besöka importerade prostituerade.
I underjorden driver hemlösa ”sorkar” omkring. De är onaturligt små pojkar med bleka ansikten och utmärglade kroppar, kvarglömda efter umgängesbesök hos en förmodad far eller styvfar. De säljer narkotika och sover på gamla tidningar och klädtrasor som luktar sjukhus och bilverkstad.
De flesta barn som föds i Södra staden är dock självfallet flickor. Hos OVA, uttytt Enheten för barnalstring och fertilitet i Södra sjukhuset, kan kvinnorna måttbeställa sina barn med hjälp av en genetisk konsult. Pojkar är olyckshändelser i arbetet. ”Cellkontaminering”, förklarar David, ett av ”misstagen”.
Jakob Hall är medlem av en motståndsrörelse med huvudkvarter i Stockholms skärgård. Hans uppgift är att nästla sig in i ”Fabers krets”, en terrororganisation, styrd av poliser, jurister och politiker. Som konsthandlare Dan Sörenson blir han en kväll inbjuden till kretsens fest i en väl kamouflerad byggnad. Festen utspelar sig på en scen, där makt, begär, kapitalmarknader och ett övergripande trossystem härskar.
Vad har då hänt med Stockholm? Det började ”den mörka tisdagen” med att en sprängladdning detonerade vid Viktoriaplan. 58 människor dog, 52 av dem var kvinnor. Våldet eskalerade och kvinnor började bygga den mur som skulle skydda dem från männen. Den blev hög och ointaglig, en mental mur likaväl som en fysisk.
Mina associationer går självklart till Berlinmuren men också till Marlen Haushofers roman ”Väggen”. Muren är en kraftfull metafor för det som skiljer människor åt. En arketyp, för att låna ett begrepp från C G Jung, tidigt använd av den romerske skalden Ovidius i dikten ”Pyramus och Thisbe”. Muren kan hos Hessérus liksom i dagens värld också vara osynlig, en gräns mellan ideologier, som i ”Den döda drottningen”.
”Staden utan kvinnor” är en roman som oroar och skrämmer. Den framtidsvision den målar upp fungerar också som satir över företeelser i vår tid.
Läs Madeleine Hessérus också för språkets skull! Det är koncist, laddat och poetiskt.
