En bit in i Ola Nilssons nya roman berättas historien om en älg som förirrar sig in i staden och demolerar inredningen i en antikaffär. Den som berättar står bakom disken på en bar dit två av romanens huvudpersoner, Mirjam och Stefan, kommit för att supa sig fulla efter en begravning. Den tredje huvudpersonen är deras vän Arvid. Alla tre har de något av den där panikslagna älgen i sig. De har flytt från den nordliga avkrok de växte upp i och lever nu i en stad längre söderut, där de sakta låter livet falla i spritdränkta bitar.
”Kärleken gömmer minnet” är den avslutande delen i Ola Nilssons mörka romantriptyk om livet och människorna i en liten by i Norrlands inland. Den första, ”Hundarna”, berättade om några ungdomar och deras lika rotlösa som framtidslösa tillvaro. Den andra, ”Änglarna”, följer två trasiga individers öden och utspelar sig i glappet mellan ont och gott, mellan ensamhet och förödande kärlek.
När vi nu nått fram till den tredje delen har huvudpersonerna alltså lämnat byn bakom sig. Men byn har inte lämnat dem. Dess långa rottrådar spränger fram ur stadens husfasader och griper efter dem, näver skymtar i sprickorna. De blir aldrig kvitt sin bakgrund.
Mycket till handling har romanen inte. Den kretsar framför allt kring gestalternas supande och bakfyllor och misslyckade försök att sluta dricka, alltmedan de tänker på det skrivande som gått i stå (Mirjam) eller förbereder den vernissage som romanen avslutas med (Arvid). Skapandet och dess villkor går som en röd tråd genom berättelsen. Men Ola Nilsson lyckas aldrig förmedla vad han vill få sagt i ämnet, utöver den gamla unket romantiska idén om lidandet som skapandets bränsle och livsnerv. Såvida det inte är just det som är hans budskap förstås.
I ett annat stråk i romanen flyttas vi tillbaka till byn under andra världskriget, då Stefans farmors förstfödde son stupar i kriget efter att ha tagit värvning som SS-soldat. Stefan reser i romanens nu hem till farmodern för att fälla ett träd på tomten och hjälpa henne att bränna kistan med farbroderns kvarlämnade tillhörigheter.
Baksidestexten antyder en koppling mellan viljan att skapa och viljan att dra ut i krig, men den är svår att få syn på i själva romantexten. Över huvud taget känns den historiska utvikningen rätt omotiverad och den är alltför skissartad för att tillföra något väsentligt.
Även i denna sista del av triptyken är språket den främsta behållningen. Ola Nilsson skriver koncentrerat och avskalat. Han har förmågan att fila ner sina meningar tills de är skarpa nog att sticka hål i språkväven och låta det som döljer sig bakom orden sippra igenom. När det är som bäst lyser det om prosan med ett sorts dunkelt skimrande ljus. Dessvärre slocknar ljuset med jämna mellanrum och språket förlorar balansen, girar över i det sentimentala eller övertydliga. Blir självmedvetet i stället för pregnant, antyder djup där inget djup finns.
När jag läser romansviten i sin helhet slås jag av tanken att den egentligen är en samling noveller som ropar efter att bli frisläppta. Ola Nilsson debuterade som novellförfattare. Kanske är det där hans egentliga begåvning ligger.
