Högst upp på boktopplistan ligger i skrivande stund Jan Guillou, tätt följd av Jonathan Littells Gouncourtprisbelönade ”De välvilliga”, en stor, komplex roman om ondskans många ansikten i Tredje riket. När det här publiceras har de antagligen fått konkurrens av årets Nobelpristagare i litteratur, J M G Le Clézio.

Om det finns något sådant som en helt vanlig läsare så är detta vad han läser just nu. Det är inga pekböcker direkt. Ändå är det tydligt att de som talar om ”den vanliga läsaren” inte har särskilt höga tankar om honom. Uttrycket syftar aldrig, som man skulle tro, på någon som helt enkelt tycker om att läsa en bra bok då och då. Vad som åsyftas är snarare raka motsatsen, någon som inte läser alls. Man kan formulera det som en paradox: den vanliga läsaren läser inte.

Föreställningen om honom är med andra ord föreställningen om ett djupt ontologiskt dilemma. För min inre blick ser jag något diffust som både är och inte är, något i vardande som ännu inte funnit sin sanna bestämmelse. En lerklump, en amöba, ett barn. Något man måste lirka med, uppmuntra och ge en liten klapp på huvudet, varsamt leda in på den rätta vägen mot insikt och mänsklig fullkomning.

Det är förstås den gamla folkbildningstanken från bondepraktikans tid som spökar. Att ingen lägstanivå kan vara för låg. En i grunden fin tanke som snubblande lätt slår över i ohöljt männi­skoförakt.

Jag tror på värdet av att läsa, men inte på att det skulle göra dig till en bättre människa, någon som är förmer än andra. Det tror jag egentligen inte att en person som Göran Hägg heller tror. Ändå får jag den känslan när jag bläddrar i hans stora guidebok 1001 böcker du måste läsa innan du dör.

För så vitt den vanliga läsare som docenten vänder sig till också är det som han kallar för ”den vanliga människan”, är det en djupt elitistisk attityd han ger uttryck för när han skriver att denne är någon som ”struntar i politik och högre mål, humanitet och ideal, han är intresserad av ren behovstillfredsställelse, av kroppsfunktioner och vardagliga njutningar”.

Okej, citatet är lite ryckt ur sitt sammanhang. Vad Hägg talar om är den ”opolitiska, omoraliska, passiva” hållningen hos Henry Millers jagberättare. Och ändå kan han liksom bara inte låta bli att tillägga att det är ”den bland vanliga människor vanliga”. Någonstans i den meningen tycker jag ändå att det går lite över styr, att där finns åtminstone ett ”vanliga” för mycket för att det ska kännas riktigt sunt och bra.

Vad är det då för böcker vår ­ciceron har att rekommendera? Det kan kvitta. Här ges tips om allt mellan himmel och jord, från Dostojevskij, Proust och Joyce till ”Fem söker en skatt”, ”Da Vinci-koden” och andra böcker som är rena skräpet, vilket Hägg heller inte sticker under stol med. Budskapet är tydligt: det spelar ingen som helst roll vad du läser, bara du läser. Läs, din djävel. Det kommer att göra dig gott.

Ändå vill jag gärna tro att den som kånkar hem två kilo lästips från bokhandeln redan har förlikat sig med tanken på att faktiskt också läsa något, och nu önskar sig en kvalificerad guidning i bokskogen. Något som går bortom ytliga handlingsreferat och intetsägande omdömen som ”oerhört komplicerat”, ”oerhört komiskt”, ”oerhört vemodigt”, ”oerhört sexuellt upphetsande”.

Visst kan många böcker vara det, och ofta allt på samma gång, men frågan man som hugad kulturkonsument vill ha svar på är förstås hur och på vilket sätt. Vad som faktiskt är bra, och varför. Att en roman är något mer än sitt narrativ behöver man inte vara strängteoretiker för att förstå. Någonstans måste man också kunna diskutera konstnärliga värden och kvaliteter, det som gör storyn till litteratur: författarens språk och stil, verkets form, stämningar och släktband.

Jag skulle rentav vilja drista mig till att påstå att den helt vanliga läsaren i Sverige år 2008 förväntar sig det av en guidebok. Att han eller hon är redo för den diskussionen.