Nina Solomin reser år 2003 till Fuerteventura, en av de spanska Kanarieöarna några mil från Afrikas atlantkust, för att påbörja arbetet med en bok om illegala immigranter. Hon vet att tusentals båtflyktingar, huvudsakligen från afrikanska länder, årligen ger sig iväg med sikte på Fuerteventura, med förhoppning om att få arbets- och uppehållstillstånd i Spanien och därmed i Europa.
I själva verket kommer åtskilliga av de enkla, överlastade båtarna - dessa pateras - aldrig fram till den spanskägda kusten. Många förliser i det öppna, inte sällan oroliga havet mellan det afrikanska fastlandet och Fuerteventura. I bästa fall bordas pateras av Guardia Civil (den spanska polisen), som ständigt patrullerar längs kustremsan, innan de går i kvav. Flyktingarna flyttas över till polisens säkrare båtar, räddas iland för registrering och blir omhändertagna av Röda korsets hjälparbetare som ger de
hungriga, trötta och medtagna immigranterna kläder och mat.

Men eftersom de kommit till landet illegalt blir de också häktade. ”De som inte kastas ut omedelbart har lyckats nå sitt mål, att ta sig till Europa”, säger chefen för Röda korset på ön i en intervju med Nina Solomin.
Ingen vet hur många pateras som förliser i havet utanför varje år; då och då finner man kroppar av drunknade längs stränderna. En begravningsplats intill en av hamnstäderna innehåller rader med anonyma gravar på vilka namnet på den döde ersatts med tidpunkten då den dödes kropp upptäcktes. Båtarna ägs av skrupelfria smugglare som tiger om hur många de tagit ombord, vilka de är och vilken härkomst de har.
Nina Solomins bok heter Gränsen. En resa bland människor som kallas illegala. Sina egna bevekelsegrunder för arbetet beskriver hon sålunda: ”Denna tragedi utspelar sig rakt under våra näsor, vid de kuster till vilka vi reser för att sola och dricka parasolldrinkar. Man kan inte undgå att undra om den hade fått fortgå på samma
vis om de drunknade som flöt iland var blonda och ljushyllta.”
Det är en ytterst nyanserad och välskriven bok om människor som av allt att döma behandlas och betraktas som paria. De flesta är ekonomiska flyktingar från fattiga, utarmade delar av den afrikanska kontinenten och alla bär på drömmen om möjligheternas Europa där alla behandlas lika och där mänskliga fri- och rättigheter - enligt vad de föreställer sig - också är till för dem.
Solomin bygger boken huvudsakligen på intervjuer med illegala migranter, hjälparbetare från ideella organisationer och flyktingadvokater, men också med människor som representerar den ”andra sidan” - såsom en odlare i södra Spanien som utnyttjar migranterna som billig arbetskraft (som dock är mer human än många av sina kollegor) och en polis från Guardia Civil som patrullerar längs gränsen mellan Europa och Afrika i en spansk enklav i Marocko.

Intervjuerna med flyktingarna innehåller en hel del överraskningar både för författaren (som erkänner att det dröjer en tid
innan hon blir luttrad) och för läsaren. Nina Solomin föreställer sig inte inledningsvis att det ska bli så svårt att upprätta en intervjusituation. Och inte heller att den intervjuade - när vederbörande till sist går med på intervjun - i den utsträckning som blir fallet ska frisera sanningen om sin flykt.
Det finns avtal mellan vissa länder i Afrika och Spanien om omedelbart återtagande. Man kan ha uppgett att man kommer från Senegal när man i själva verket kommer från Nigeria, som har ett sådant utlämnandeavtal med Spanien. Man kan ha lånat någon annans historia för att ens egen inte innehåller tillräckligt starka asylskäl. Kanske är Nina Solomin en hemlig agent som tänker avslöja allting för polisen? Misstänksamheten mot henne är stor bland flera av de intervjuade. Att hon därtill är kvinna och reser ensam distraherar flera av de manliga illegala migranterna.
Även om de modifierade sanningarna och halvlögnerna dominerar flera av intervjuerna tillåter sig inte Solomin att avfärda resultaten; i
stället understryker hon hur mycket det säger om de illegala imigranternas riskabla och rättsosäkra situation.

Det som återstår efter läsningen av boken är en sammansatt bild av människor som - oavsett vilka strapatser de har bakom sig - trotsigt när drömmen om Europa. Att ge upp den oftast fruktlösa kampen för uppehållstillstånd och arbete och återvända till den fattiga byn i Nigeria är inget alternativ. Det vore ett fruktansvärt nederlag.
Det är en skakande bok Nina Solomin har skrivit om människor som på alla sätt står utanför vad FN betecknar som mänskliga fri- och rättigheter. När Solomin besöker gränsen mellan Marocko och den spanska enklaven i nordöstra delen av Afrika, berättar polismannen från Guardia Civil att de dubbla murarna med taggtråd har visat sig otillräckliga. Flyktingar tar sig över i alla fall. Man har nu bestämt sig för att medelst ett antal miljoner euro göra murarna dubbelt så höga.

Hur man än bär sig åt kan man inte utestänga människor som vill ta del av de fördelar som finns
i den rika delen av världen. Eller som Nina Solomin skriver: ”Ett par saker kan vi i alla händelser vara säkra på; ju mer vi skärper gränskontrollen, desto mer farofyllda kommer de förhållanden under vilka människor smugglas in att bli.”
Tankarna går till kyrkogården med de namnlösa gravarna på Fuerteventura.