Att klimatfrågan skulle kallna var inte oväntat. Miljödebatternas dramaturgi är sådan. Överdrifter och bakslag. Man behöver inte vara cyniker för att se det. Samma mönster, ständigt.
En baksmälla ska dock aldrig underskattas. Eftertankens kranka blekhet är inte sällan en källa till kreativitet; i takt med att paniken och ruelsen mildras öppnas nya perspektiv. De tankar som tänks då, och de böcker som skrivs, är ofta intressantare än tjuten från väckelsetältets vilda eufori.
Boken ”Klimatkrig” från i fjol, av den tyske socialpsykologen Harald Welzer, var just så överhettad man kunde vänta sig när tältet ännu stod mitt på torget. Och även om uppföljaren ”Slutet på världen så som vi känner den” tillkom före bakslaget, är den lika fullt av större värde.
Welzer har denna gång gjort gemensam sak med en kollega vid Kulturwissenschaftlichen Institut i Essen, statsvetaren Claus Leggewie, och i fokus för deras bok står – demokratin. Har den spelat ut sin roll? Är det över huvud taget möjligt att komma till rätta med globala kriser utan ett visst mått av diktatur?
Klimatlarmen är inte handlingsrelevanta, skriver de, genom att dessa inte låter sig översättas till någon upplevd social verklighet. Och i det läget fungerar demokratin lika illa som den fria marknaden mitt under en finanskris. De frågar: ”Hur miljövänlig är demokratin, och hur demokrativänlig är klimatförändringen?”
Författarna är själva inte klimatexperter. Sambandet mellan koldioxidhalt och temperatur är för dem tämligen okomplicerat, och prognoserna från FN:s klimatpanel IPCC framstår som fullt bevisade fakta. Istället betraktar de hela frågan som ett gyllene tillfälle, bokstavligen så, ”en guldgruva för det goda livet.”
En irriterande egenskap hos guld är förstås att det förekommer i låga koncentrationer, så även här. I sin iver att frambesvärja tro på demokratin landar Leggewie och Welzer i en utopi av känt märke, där sopsortering och cykelsemester är högsta nöje, medan decentralisering och kooperativ ekonomi förvandlar ”isolerade klimathjältar till klimatkamrater”. Alltså den gamla vanliga drömmen om konsumenternas diktatur – som inte brukar fungera i praktiken.
Bokens styrka ligger istället i problemformuleringen. För även om författarna förutspår en kulturrevolution, inklusive äkta folkstyre och glada miner, sticker de inte under stol med att andra möjligheter finns. Inte minst Kina, som tycks uppnå välstånd utan att gå via demokrati, kan bli stilbildande.
Berlusconis urvattnade tv-demokrati är heller ingen oäven förebild. Tror man att världen går under är det resultatet som räknas. De båda tyska samhällsforskarna må vara hur vänsterintellektuella som helst, men de ser även ljuset hos amerikanska väckelsekristna. Det gäller ju klimatet. Lite abortmotstånd och homofobi får man ta.
Det hela är djupt oroande och riktigt intressant.
