Det börjar märkas att fyrtiotalisterna är på väg att gå i pension. Ett uttryck för detta är utgivningen av Merete Mazzarellas ”Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär”. Med titeln anknyter framställningen till en lång tradition av rådgivningslitteratur och liksom de flesta böcker i denna genre är även denna riktad till ett visst samhällsskikt, närmare bestämt det bildade och ekonomiskt gynnade.
Det är inte någon pensionärstillvaro i största allmänhet som beskrivs i Mazzarellas bok, utan en skildring av hur detta kan te sig för en professor i litteraturvetenskap som efter sin pensionering ger intryck av att vara minst lika aktiv som tidigare – genom föredrag, läsande av facklitteratur och kontakter med kollegor och studenter.
I det här fallet verkar frågor rörande identitet vara minst lika viktiga som sådant som rör det man faktiskt gör under dagarna som pensionär. Detta noteras också av Mazzarella själv som gång på gång framhåller sin privilegierade position.
Anknytningen till rådgivningslitteraturen till trots överskrider boken denna genre. Här formuleras inga bestämda råd utan i stället får man ta del av en mängd reflektioner kring livet som pensionär och, framför allt, om själva processen att bli pensionär.
I framställningen varvas personliga erfarenheter med läsefrukter av olika slag, möten med andra människor, minnen av hur det var när föräldrarna pensionerades och allehanda utvikningar som i flera fall fjärmar sig rejält från bokens ämne.
Det mesta kan dock ses som variationer på ett sammanhållande tema, nämligen om hur vi ser på våra liv i olika livsfaser och, kanske framför allt, hur föreställningar om framtiden inverkar på hur vi lever våra liv här och nu. Pensionärstillvaron är, om man får tro Mazzarella, en tid då existentiella frågor gör sig mer gällande än under den yrkesverksamma delen av livet. Frågor om livets mening aktualiseras paradoxalt nog i en fas av livet då den tid som står till förfogande för att skapa mening är mer begränsad än tidigare.
Boken är i många stycken tankeväckande och bitvis underhållande. Det är en driven skribent som håller i pennan och orden rinner fram till synes utan motstånd. Läsningen känns lite grand som att sitta bredvid en person vid en middagsbjudning som har mycket att säga och som förmår säga det på ett nöjsamt sätt. När man lyssnat tillräckligt länge infinner sig dock en känsla av att det blir lite väl monologiskt och man börjar haka upp sig på en viss beskäftighet i tonfallet.
Jag tror att den känslan har att göra med en viss vilsenhet beträffande bokens karaktär. Framställningen utgår från personliga upplevelser men har ambitionen att säga något mer allmängiltigt genom att ämnet placeras i ett samhälleligt och historiskt sammanhang.
Problemet är att det är svårt att tala i generella termer om livet efter pensioneringen eftersom det ter sig så olika för olika människor. Skillnaderna mellan hur pensionärer lever och uppfattar sin tillvaro tenderar också att öka i ett samhälle där klyftor mellan olika grupper blir allt större.
Förändringar av den gemensamma välfärden och ett pensionssystem som gynnar vissa grupper mer än andra gör att det blir allt svårare att tala om pensionärer som en enhetlig grupp. Och även om Mazzarella framhåller sin privilegierade position får det inte riktigt några konsekvenser för hennes framställning som ger sken av att pensionärstillvaron är mer homogen än den rimligtvis kan vara.
Frågan är om det inte hade varit bättre om hon varit mer trogen sin egen speciella berättelse. Det är också då framställningen fungera som bäst, när hon utan alltför många åthävor och utvikningar berättar om sitt eget liv – eller för den delen om sin mors. Då släpper också karaktären av kåseri och det kommer in ett allvar i texten som känns befriande. Paradoxalt nog blir framställningen då också mer allmängiltig.
