Om svek, övergivande och vampyrism handlar Gabriella Ahlströms debutroman med den ironiska titeln De oförglömliga . Den öppnar med en begravningsscen, vilket kan få en van bokläsare att undra om författaren tänker fortsätta längs redan upptrampade spår. Men där bedrar han sig. Begravningsscenen är inte i första hand till för att presentera de oförglömliga gästerna. Den är en symbol för det hyckleri som är begravningsgästernas andra, eller möjligen första natur.
Den döde är berättaren Fredrikas älskade bror Simon, en andra klassens skådespelare och fotomodell. Han har hittats död i sin lånade våning i Köpenhamn. Hans hjärta hade gett upp. Påstås det. Varför skulle annars dödsannonsen hänvisa till Hjärtfondens postgironummer?
Fredrika drabbas av akut depression och söker upp terapeuten doktor Graninger. Under samtalen med henne, vilka mer och mer kommer att likna en psykoanalys, närmar hon sig försiktigt det som kanske är sanningen om Simon.
Det brev som Simon skrev till Fredrika efter att ha gjort sig skyldig till det största sveket och som hon länge vägrade läsa fungerar som den bekanta tigern i busken. Först efter en konfrontation med mamman, den berömda skådespelerskan Maud, förmår hon sig till att öppna brevet. Och hon kan äntligen låta Simon vakna ur den sömn som var hans skydd mot den egna skammen.
Gabriella Ahlström har lärt sig andra knep också. Hon sticker in små flaggor i historien redan på de första sidorna. ”Höll hon också på?” låter hon Maud undra efter mötet med Simons senaste flickvän på begravningen.
”De oförglömliga” är en skickligt konstruerad roman med flera oförglömliga porträtt. Det av Fredrikas moster Sara till exempel, hon som inte kan släppa taget om systerns familj, är träffsäkert. Vem känner inte igen mostern som alltid vill så väl? Men emellanåt blir det för mycket teknik och för lite känsla. Som när författaren uppehåller sig vid de fåglar som Fredrika envisas med att teckna, symboler för inre tomhet och perfektionism. Inte ens den kärlekshistoria som förgyller Fredrikas Parisvistelse och som utlöser katastrofen berör på djupet.
Till sist: Beata Boucht har gjort ett underbart omslag till ”De oförglömliga”. Det säger mer än själva romanen om det som är dess dolda budskap: längtan efter det oåtkomliga.
