De romaner för unga vuxna som Joyce Carol Oates publicerat på 2000-talet har i snabb takt översatts till svenska. Det är fråga om relationsdramer i familj och skola, som är snarlika men ändå vinklade på olika sätt. I tidigare böcker som ”Stor i käften” och ”Vilda gröna ögon” skildras hur unga människor påverkas utifrån av våld, förtryck och förtal. Den senaste med den långa titeln Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg beskriver i stället hur en femtonårig flicka genom sitt trauma, sin psykiska obalans sätter sin prägel på omgivningen.
Denna Jenna är svårt skadad efter en bilolycka, där hennes mor omkommit. Hela livet är raserat. Hemmet finns inte mer, en moster tar hand om henne, skolan är ny, kamraterna främmande. Hon är plågad av svåra smärtor och vad värre är, en diffus skuldkänsla, en ständig osäkerhet. Var det hon själv som skrämde sin mor att gira? Var det verkligen en fågel som flög mot vindrutan? Hade hon kanske gripit tag i ratten? Inga andra vittnen finns än Jenna och hon tiger förtvivlat.
Titeln kan tolkas på två sätt. Hoppfullt, därför att Jenna efter ett ohyggligt år slutligen blir löst ur sitt trauma. Bokstavligt, eftersom det smärtstillande opiat hon får på sjukhuset ger henne en känsla av att flyga – första delen heter mycket riktigt ”I det blå”. En flykt i dubbel bemärkelse, en eskapism, som efter hand leder till drogmissbruk.

Joyce Carol Oates ger sig god tid att skildra Jennas sinnestillstånd, hennes kamp med de nya livsvillkoren. Det hetsiga språket med upprepningar och omtagningar driver upp läsarens puls i takt med berättelsens intensitet. Söndertrasad till kropp och själ, livrädd för medlidande vänder sig Jenna mot alla, som försöker hjälpa henne. Allt detta nya, allt som är efteråt får henne att låsa sig totalt. Som en zombie rör hon sig i den snälla mosterns hus och saboterar allt familjeliv. Fadern stöter hon bort, han hade varit en svikare. Med en stor mössa långt neddragen över det rakade huvudet med operationsärren, tiger hon sig igenom skoldagarna.
Dramatiskt återger Oates ett inre skeende och dess yttre verkningar. Stundtals tycks en eländesskildring ta över men Jennas utveckling är så fängslande beskriven, att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Och den leder slutligen fram till en katharsis. Berättelsen skulle ha kunnat mynna ut i en kärlekshistoria, men så lätt löser inte Oates konflikten. Den skolkamrat från Quebec, som hjälper Jenna, är redan i unga år familjefar. Men hans erfarenhet av sorg och hans raka, uppriktiga vänskap tvingar henne att gå till botten med sin skuldkänsla och reda ut den. En sorts terapi – men inte utövad av en yrkesterapeut. Sådana föraktar Oates i denna bok liksom tidigare.
Så är sorgeåret äntligen till ända. Jenna behöver inte längre straffa sig själv. Hon är fri.