Det finns författare som hamnar eller placerar sig själva i ett fack. Mian Lodalen har skrivit ett par halvgalna böcker där hon ur lesbisk synvinkel ironiserar över den gråtrista heterovärlden. Debutromanen ”Smulklubbens skamlösa systrar” (2003) gillade jag skarpt, uppföljaren ”Trekant” (2005) tyckte jag var alltför förväntad, även om den fungerade. När hon nu kommer ut med sin tredje roman, Dårens dotter, undrade jag om hon tänkte upprepa sitt framgångsrecept.

”Dårens dotter” är visserligen framförd på samma lite forcerade, skenbart slarviga sätt, ändå går den knappt att jämföra med de andra romanerna. Det här är en barndomsskildring, alltså en sådan som det tycks gå tretton på dussinet av nu för ­tiden, men Mian Lodalens bok sällar sig till de bästa. Det är svårt att bedöma sanningshalten i den, alltså huruvida den är baserad på verkliga händelser, men jag kommer på mig själv att undra över om den frågan egentligen är intressant. En viktigare fråga är om den är trovärdig, och det är den.

Connie förlorar sin mamma tidigt. Mamman får en amningspsykos och tar sitt liv. Pappan, som enligt mer eller mindre obekräftade rykten där i Jönköping tillhör resandefolket (tattarna), är det ingen som räknar med. Först hamnar hon hos morföräldrarna, men de orkar inte med den vilda flickan, som istället placeras hos moster Britta och hennes man Lennart, för övrigt ett strålande nidporträtt av en självförträfflig rasist.

Så småningom är det ändå pappan som Connie i protest tyr sig till, och det beror inte minst på det förakt man öppet visar honom i det hem där hon växer upp. Det står ingenstans i boken att han verkligen tillhör resandefolket, men han beter sig som man förväntar sig att tattare gör, och därför blir han det, inte minst i ögonen på den självgode Lennart.

Det faller sig naturligt att jäm­föra ”Dårens dotter” med Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”; det finns likheter, även om pappan i Lodalens bok aldrig skulle komma på tanken att städa eller hänga upp gardiner. Åsa Lindeborgs bok är stram och välkomponerad, Mian Lodalens roman är bitvis ganska spretig. Men Lodalens roman är ändå drabbande. Den handlar om en liten flicka som kämpar för att överleva i en värld där egentligen bara mormor kan ses som en god förebild, alla andra vuxna är skrattretande självupptagna, trasiga eller korkade.

När mormodern så småningom tar livet av sig och Connie börjar förstå det här med gener och ärftlighet, förlåter man henne alla galna upptåg. Man inser också varför hon attraheras av pappan, den livsbejakande, opålitlige ”dåren” som hellre köper en dyr sportbil än bjuder dottern på ett rejält mål mat. Pappan är den borne berättaren som kryddar sina historier med en blandning av romani och Jönköpingsslang (denna unika dialekt) och som därtill saltar sina skrönor ordentligt. Sådan pappa sådan dotter, tänker man ibland när Mian Lodalens alter ego Connie tar ut svängarna.

Mian Lodalen har med besked placerat Jönköping på den litterära kartan, det är roligt, tänkvärt, hejdlöst, gripande och inte så lite bengalo, som det heter på romani och som vi sa i Jönköping om någon som var lite knäpp.