Metron i Paris är en tacksam miljö för den som vill beskriva den moderna människans oro och ångest. Delphine de Vigans första till svenska översatta roman, ”No och jag” (2008) utspelar sig i ”en osynlig stad mitt i staden”. Hon skildrar där uteliggarnas liv på Paris gator: ”ett symptom på hur sjuk världen är.” I sin nya roman ”Underjordiska timmar” går hon djupare, hon tar klivet ner i underjordens fasor.
På ytan handlar romanen om förhållanden med potential att stänga in och stänga ute. Mathilde är en ung änka med tre söner. Hon tar varje vardag metron till sitt arbete på ett stort företag i Paris, där hon har en ansvarsfull befattning direkt under chefen. Arbetet ger hennes liv mening. Men så råkar hon en dag stöta sig med den allsmäktige. Hon hamnar i kylan, mycket subtilt förpassas hon metaforiskt under jord, till ett kalt rum vägg i vägg med herrtoaletten, utan arbetsuppgifter men med behållen lön. Mobbning på högsta nivå.
Thibault är akutläkare i Paris. Han har just fattat modet att göra slut med sin älskade Lila, en zombie som tillfredsställer honom sexuellt men som lämnar ett hål av meningslöshet inom honom. Under sina utryckningar ser han samma hål hos de sjuka och skadade. Han drömmer, sittande på en barstol, om en kvinna som han skulle kunna fråga: ”Kan du älska mig? Mig, med hela mitt trötta liv bakom mig? En kvinna som skulle kunna känna svindel, rädsla och glädje.”
Samtidigt, på en annan barstol, drömmer Mathilde om en man som hon skulle kunna fråga: ”Kan du älska mig? Mig, med hela mitt trötta liv bakom mig, min styrka och mina svagheter. En man som skulle kunna känna svindel, rädsla och glädje.”
Delphine de Vigan är en mycket skicklig romanbyggare. Hon vet hur man håller läsaren fastnaglad vid boksidorna: kommer Mathilde och Thibault att mötas?
Här är ett varningens ord på plats. ”Underjordiska timmar” är inte en romantisk berättelse, inte heller i första hand en berättelse om motgång i kärlek à la Colette. ”Underjordiska timmar” är civilisationskritik av det verkligt drabbande slaget: ”se vilka vidriga insekter vi är, som krälar i underjorden”, vill Mathilde vråla, där hon stryker utmed väggen vid ingången till metron. Och Thibault ”bryr sig inte. Staden har slutit sig omkring honom som en käke.”
Jag lägger ifrån mig ”Underjordiska timmar” med en känsla av att romanen trots allt är ofullgången. Författaren har inte lämnat plats åt barnen. Åt de tre pojkarna som Mathilde lämnar på morgonen för att ta metron till sitt icke existerande jobb, 13-åringen och de tioåriga tvilingarna. ”I dag /…/ går de hemifrån alla tre med sina skolväskor och ryggsäckar, lugnade och trygga”, tänker hon.
Hon har fel. Staden kommer att krossa också dem.
