Domen mot organisatörerna av utställningen ”Förbjuden konst” i Moskva föll den 12 juli. Den är en ytterst allvarlig markering om att nu också konstlivet i Ryssland, som hittills varit en relativt fri zon, riskerar begränsas på samma sätt som tidigare samhällsdebatten. Att domen inte resulterade i fängelse utan endast böter är dock en lättnad. Mycket tyder på att detta beslut kom först efter ingripanden från högsta politisk ort och efter protester från det ryska och internationella konstlivet. Att det ändå blev en fällande dom visar på ett samhälle som delvis förlorat riktning i sitt sökande efter identitet.

Diskussionen om konstens ansvar och gränser i förhållande framförallt till religionen kan tyckas ha stora likheter med den europeiska diskussionen under senare år. Det finns naturligtvis likheter, till exempel i frågan vem som ska ha tolkningsföreträde när det gäller samtidskonst. Religion och konst verkar i olika sfärer och att gränserna mellan dem måste upprätthållas, hävdar utställarna av ”Förbjuden konst”. Och det är också detta argument om konstens tolkningsföreträde som fått den välkände galleristen Marat Guelman att redan för ett par veckor sedan deklarera att i händelse av fällande dom kommer han att låta visa utställningen i sitt galleri.

Utställningen ”Förbjuden konst” hade som sitt syfte att diskutera frågan om den faktiska censuren (inklusive självcensuren) inom konstlivet. Samtliga verk hade förbjudits under 2006 att visas på offentliga utställningar. De 14 utställda verken var gjorda av välkända ryska konstnärer från 1970-talet och framåt. I dessa verk fanns referenser till religionen, militären och kommunistiska symboler. Religiösa symboler användes för att diskutera icke-religiösa frågor. I Michail Rosjal-Fjodorovs tavla från 1972 av vad som vid en första anblick tycks vara en Jesusfigur finns texten ”Låt oss överuppfylla planen för kolproduktion”. I Alexander Kosolapovs tavla från 1989 fyller svart kaviar det tomma utrymmet för vad som annars skulle kunna vara Marias respektive Jesus ansikten i en stansad ikon. Men betraktade i sin kontext från den tid då de skapades blir det uppenbart att dessa verk innehåller en politisk och samhällelig kritik och inte är riktade primärt mot kyrkan eller religionen. Men i det ryska samhällsklimatet tolkar vissa det på annat sätt. De nya religiösa aktivisterna i 2000-talets Ryssland accepterar inga former eller uttrycksmedel som på minsta sätt påminner om religiösa symboler.

Organisatörerna var medvetna om att utställningen och dess tema var känsliga. För att understryka detta och begränsa tillgängligheten till verken visades alla bakom falska väggar. De kunde endast betraktas genom små hål i väggen. Men för religiösa aktivister som söker driva sin mission är falska väggar inga hinder.

Vad berättar då domen om den ryska samhällsutvecklingen? Samhällsklimatet har kraftigt förändrats under 2000-talet och rättegången följde till stor del på en konstruerad opinion. De tre organisationer som aktivt drivit frågan om åtal mot ”Förbjuden konst” hör hemma på den extrema patriotiska och religiösa flanken. De har aktivt mobiliserat troende, vilka utan hjälp aldrig skulle fått veta något om utställningen och heller inte ställt upp som vittnen. De flesta vittnen fick veta om utställningen först ett halvår efter att den visats på Sacharovcentret, då de förevisades utskriftskopior från Internet. Vittnesförhören visade att av alla de vittnen som åklagarsidan inkallade, hade endast en eller två personer faktiskt bevistat utställningen. Det tunga vittnet, en av organisationens Nationell samlings (Natsionalnyj sobor) två ledare – Oleg Kassin, som i rätten påstod sig ha sett utställningen på plats, lämnade så felaktiga uppgifter att det blev uppenbart att han inte varit där. Efter att ha närvarat vid flera rättegångssessioner var jag ytterst förvånad över att processen fortsatte trots att det uppenbarligen fanns så lite underlag för ett domslut.

Dessa organisationer utmärks av religiös dogmatism, politisk fanatism och vad som bäst kan beskrivas som brunsvarta åsikter. De ingår i ett omfattande nätverk med egen religiös radio, nyhetsbyrå, webbsidor, tidskrifter och aktivister. Under senare år har organisationen vid ett flertal tillfällen försökt att göra rättssak av konstutställningar. Hittills har de inte haft framgång. Den fällande domen mot ”Förbjuden konst” kommer att stimulera dem.

Det är intressant att se närmare på de ledande personerna i denna rörelse. Ovan nämnde Kassin var den ryske fascistledaren Barkasjovs närmaste man (Rysk nationell enhet) fram till 2001 då det kom till en brytning mellan dem. Sedan dess har Kassin profilerat sig som religiös-patriotisk ledare. I rättegångsförhandlingarna förra sommaren blev han högst besvärad då hans politiska förflutna fördes på tal. Hans nuvarande politiska åsikter skiljer sig dock inte så mycket från hans tidigare.

Det kan tyckas märkligt att dylika extrema organisationer kan spela rollen som ”talesmän” för troende och att den rysk-ortodoxa kyrkan inte tar avstånd från denna typ av extrema organisationer utan tillåter dem att agera religiös fronttrupp. Det är också märkligt att statens företrädare inte tidigare satt ner foten och markerat att religionens sfär är ett och den sekulära världen något annat. Detta kan förklaras av två faktorer. Kyrkans ställning och inflytande och att staten saknar klar uppfattning om vart dess politik är på väg.

Kyrkan har med statens goda minne börjat pretendera på ideologisk och religiös överhöghet i samhället. Det kan tyckas förståeligt att Putinregimen i sitt sökande efter en identitet och en legitimitet har vänt sig till kyrkan. Men det finns samtidigt flera tecken som tyder på att kyrkan nu går långt utanför sin traditionella sfär och också ger sig in på den sekulära statens territorium. Patriarken Kirill är numera närvarande vid en rad för staten viktiga tillfällen. Han och hans företrädare välsignar ubåtar och raketstyrkor, introducerar präster i polisstyrkorna och de väpnade styrkorna, sluter avtal med statens representanter inom olika politikområden. I höst introduceras i skolans lägre klasser undervisningsämnet ”den rysk-ortodoxa kulturens grunder” som är en form av förtäckt religionsundervisning. Patriark Kirill har, säger många bedömare, politiska ambitioner. Kyrkans ledning tycks inget ha att invända mot rörelser som Nationell samling. Statens ledning i sin tur vill inte ifrågasätta opinioner som har kyrkans stöd.

Det ryska kulturlivet var i stort sett tyst under de två år rättegången mot ”Förbjuden konst” pågick. Rättegången gjordes på något underligt sätt till en icke-fråga som vore den en angelägenhet för endast de direkt berörda. Först under senare tid har kulturlivet mer aktivt protesterat mot rättegången och Guelmans hot att han var beredd att visa utställningen ljöd som en trumpetstöt. Såväl kulturlivet som höga tjänstemän förstod till slut frågans allvar.

Domens betydelse för ryskt kulturliv är svår att förutsäga. Mot bakgrund av den konformism som råder i samhället kommer den att bekräfta den spridda uppfattningen att man bör hålla sig undan från politiska aktiviteter och uttalanden för att endast sköta sitt eget. Museer och statliga kulturinrättningar blir ännu mer försiktiga och undviker utställningar eller andra evenemang med känsliga ämnen vare sig de är relaterade till religiösa, sociala eller sexuella teman.

De fria aktörerna inom konstlivet, oberoende gallerier och konstnärskollektiv, kanske däremot snarare aktiveras. Det är trots allt kulturlivet, som står för förändring och dynamisk utveckling i kontrast mot det övriga samhällets stagnation.