I antologin ”Våglängder. 33 poeter väljer en dikt” (1987) valde Bo Carpelan Horatius kända ode om den gyllene medelvägen. Det var kanske inte så oväntat; 1984 hade han givit ut en diktsamling med titeln ”Marginalia till grekisk och romersk diktning” och den balans och den behärskning av ett starkt temperament som karakteriserar Horatius dikt är nära släkt med Carpelans egen poesi. I sin nya diktsamling ”Gramina. Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante” har han samlat korta texter med mer eller mindre lös anknytning till de nämnda poetiska umgängesvännerna.
Gramina betyder gräs – det är en spenslig men doftrik lyrisk vegetation vi här möter. De enskilda dikterna har vanligen i all sin ordknapphet en stor täthet; därutöver kan ett poetiskt fragment ibland behöva de omgivande dikternas stöd för att utveckla sin fulla dimension.
Favoritdikten av Horatius får en lite besk kommentar – ”Den gyllene medelvägens / blodiga spår i trafiken” – men om beskheten handlar om hur Horatius medelvägsidé kolliderar med verkligheten, eller om hur vår moderna livsstil ställer till det för den som faktiskt försöker finna en balanserad livshållning, kan vara en öppen fråga.
Dikterna som relaterats till Horatius och Vergilius kretsar ofta kring balans på olika sätt: ”Allt innerst / enhet” och ”Ur natten / frammanad / ljusa sången” lyder två dikter under Vergiliusrubriken.
De dikter som knyts till Dante har en delvis annan karaktär. ”Den mörka / orörliga / livsresan” och ”Du med din undergång / inom dig – vem / befruktade dig?” är två obönhörliga dikter som hör samman med helvetesdelen i Dantes gudomliga komedi.
Jämfört med den fixerade tillvaron i helvetet erbjuder skärselden ett något ljusare perspektiv. ”Så böjd och krympt / hans ärelystnad” och ”Gryningen / i den svarta jorden / ett frö” speglar såväl den nödvändiga förändringen hos den som döms till skärselden som den möjliga utvecklingen. I skärselden kan anas en rörelse, som de i helvetet fångna aldrig får möta.
Plågor finns och går att föreställa sig; den paradisiska saligheten låter sig inte lika lätt konkretiseras. Som kommentator är Carpelan obunden av Dantes stränga schema och han kan apropå paradisdelen av Dantes komedi rentav vara en smula jordiskt vanvördig och tala om ”Paradisets / leende pedanteri”.
Dantes verk slutar med fyra rader som beskriver poetens mållöshet inför den yttersta saligheten (övers: Ingvar Björkeson):
”Här svek den höga fantasiens krafter, / men likt ett hjul som framdrivs jämnt och säkert / följde nu all min längtan och min vilja / den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.”
Carpelans slutdikt är ett fulländat svar, där längtan och vilja blir ett med ett tillstånd där jagets möda är över och allting stämmer som i själens harmoniska maskineri hos Dante: ”När ljuset ej mera bländar / är din hemtrakt där / och din vila.”
Så rör sig denna poesi, med sitt till glasklar koncentration tyglade temperament, självständigt i de stora inspiratörernas närhet.
