Det kan tyckas märkligt att en kock kan bli så känd att han, ja det är nästan alltid en han, får näst in till rockstjärnestatus. Men med allt fler listor om världens bästa krogar, betydelsefulla stjärnor i Guide Michelin och tävlingar i stil med Bocuse d’Or finns det kockar som har blivit superkändisar. Marcus Samuelsson är en av dessa – i USA.

Här hemma har han mest synts i medierna i samband med några enstaka krogöppningar, Akvavit Stockholm, som nu stängt, snabbmatstället Street på Centralstationen i Stockholm och hotellrestaurangen Norda bar och grill i Göteborg. Att hans bok ”Oui, chef!” först kom ut i USA (”Yes, chef!”) är därför inte så märkligt.

Man skulle kunna hävda att 41 levnadsår är för lite för att berätta om sitt liv i en memoar. Men i år när allt ifrån Markus Birros till Andreas Lundstedts ansikten syns på bokomslagen så är det ingen som längre höjer på ögonbrynen när en kock kommer ut med sin livshistoria.

Marcus Samuelsson, född i Etiopien, uppvuxen i Göteborg, är mannen bakom svenskinspirerade före detta New York-krogen Akvavit, han har vunnit den amerikanska tv-matlagningstävlingen för proffskockar, Top chef masters, lagat mat till paret Obama och driver nu restaurangen Red Rooster i Harlem, New York.

Det ska sägas med en gång att Marcus Samuelsson till ”Oui chef!” har tagit hjälp av den amerikanska författaren Veronica Chambers, vilket förklarar rappheten i språket och drivet i berättelsen.

Och visst har han gjort en resa som är värd att berätta. Den börjar i Etiopien där hans biologiska mamma, Ahnu, sjuk i tuberkulos, tar sina två barn, Kassahun två år och hans syster Fantaye fyra år, till Addis Abeba för att de ska få vård. Mamman klarar sig inte och barnen blir efter tillfrisknande omhändertagna och sedermera älskade adoptivbarn hos Lennart och Anne Marie Samuelsson i Puketorp utanför Göteborg.

Den unga Marcus Samuelsson drömmer och tränar för att bli fotbollsproffs men parallellt föds, i mormor Helgas kök, ett genuint intresse för smaker och matlagning och det är där hans resa börjar. Marcus beskriver sitt första matminne som en doft – hans mormors hus, där det alltid doftade mat.

Hans väg mot toppen i krogbranschen går från hotellrestaurangen Belle Avenue i Göteborg via hårt arbete i Österrike, på stjärnkrog i Frankrike och i köket på en jorden-runt-kryssare. Hans målmedvetenhet är slående och inte alltid helt smickrande. Som 23-åring får han en dotter som föds efter en tillfällig förbindelse när han arbetar i Österrike och som han sedan inte träffar på 14 år.

Att han har modet att berätta om detta på ett icke förskönande vis ger historien tyngd och det är omöjligt att inte bli berörd. Som när Marcus och dottern Zoe äntligen har en relation och hon besöker honom i New York, tar bladet från munnen och ställer alla de frågor som ett barn har som blivit övergivet av en förälder.

Här finns också en historia om att känna sig annorlunda, som svart kock på toppkrogar, och att acceptera sin rotlöshet och erkänna att flera platser kan vara hemma.

Resorna tillbaka till Etiopien är lika viktiga som medborgarskapet i USA och det är tydligt att det format Marcus Samuelsson.

Men vi får inte glömma maten, för även om det är intressant att läsa om Marcus Samuelssons resa så är det ju på grund av sin förmåga att skapa mat som han är där han är idag. Och här ges också plats för hur arbetet i köket går till, hans nyfikenhet med smaker och tekniker och framför allt – hans lust till matlagningen.

”Oui chef!” är självklar läsning för matnördar men här finns också något för dem som helst inte sätter sin fot i ett kök. För även om Marcus Samuelsson bara är mitt i livet så har han hunnit med mer än vad många gör under en hel livstid och den historien är väl värd att läsa.