Debutromanen ”Vernon God Little” – ett ymnighetshorn av inspirerad svada om samtidens många hårt medialiserade perversiteter – kom från ingenstans och sopade hem Bookerpriset och andra utmärkelser 2003. Och nu, en mellanroman senare, överräcker DBC Pierre (pseudonym för mångsysslaren Peter Finlay) ”Lights out in wonderland”, också det en kritisk betraktelse över en pågående konsumtionskulturskymning.
Grundackordet är dystert: vår unge berättare, en opublicerad poet och organiserad demonstrant mot kapitalism och globalisering vid namn Gabriel Brockwell, har bestämt sig för att ta sitt liv. Det är ingen akut brådska. Han har en del lösa trådar att knyta ihop först, och han vill gärna ställa till ett ordentligt avskedskalas först. Men han har alltså bestämt sig.
Och skälen? Tja, livet är slut, helt enkelt. Det blev inget vidare. Alla löften är ouppfyllda och kommer så att förbli, om detta är Gabriel övertygad. Och samtidigt är hela världen på väg mot avgrunden. Girigheten har tagit hem spelet, och likt ett alltför aggressivt virus har den dödat sin värdorganism.
Dessa tunga tankar tänker Gabriel där han ligger inne för avgiftning. Beslutet innebär en stor befrielse. Han ska dö, men inte just nu på momangen. Följaktligen kan han koncentrera sig på väsentligheterna och strunta i trivialiteter som räkningar och rena strumpor.
Vilka är då väsentligheterna? Det är litet oklart. Men till att börja med känner Gabriel att han är tvungen att rymma från avgiftningskliniken. Sedan måste han villa bort såväl sin pappa som polisen samt sina revolutionära bröder och systrar i den antiglobalistiska rörelsen för att, försedd med en rejäl laddning droger och saldot på aktionsgruppens bankkonto, kunna bege sig till Tokyo för en sista omgång rumlande tillsammans med bästa kompisen från förr, en stjärnkock vid namn Smuts.
Ungefär här genomgår intrigen något som kan liknas vid en fasövergång; den liksom förlorar stadgan och smälter. Texten förvandlas gradvis till en dödsmässa över vår tids frosseri, rofferi och masskonsumtion. Framställningen får något liturgiskt över sig, träder in i en dunkelt visionär dimension och kapar alla förtöjningar till en konventionell, psykologisk realism.
Vi rör oss allt längre in i en värld där ondskans krafter i form av finanskretsarnas konspirerande isterbukar står i begrepp att framkalla apokalypsen, en värld som korresponderar med föreställningarna hos en hårddrogande självmördare. Mäktiga män söker raffinerade njutningar. Vännen Smuts jobbar på en lyxrestaurang som serverar blåsfisken fugu till samhällstoppar som går igång på hög risk. Ett olyckligt snitt med kockkniven och det dödliga giftet från fiskens lever eller äggstockar skickar gästen i graven.
Tack vare Gabriels medhavda sprit och knark blir kvällen blötare än önskat, och Smuts får sina fiskar varmare än vad som är angenämt. Någon ligger död, och det är inte Gabriel. För att rädda vännen ur fängelse, tvingas han skjuta sin egen hädanfärd på framtiden.
Resten av romanen går helt i dekadensens tecken. Gabriel sugs in i förberedelserna av en hemlig brakfest för depraverade knösar i tunnelsystemet under den gamla Berlinflygplatsen Tempelhof, en lokal hemsökt av politiska vålnader. Den ena dunkla nyansen läggs på så sätt till den andra, och vad som börjar som en osmaklig pendang till Trimalchios gästabud hos Petronius utvecklas till en tablå som kunde vara hämtad ur en bok av de Sade.
Skeendet är inbakat i föreläsningar, utvikningar, fotnoter. Romanen presterar kanske ingen särskilt sofistikerad analys av den senaste finanskrisen, men här finns skarpa iakttagelser från marknadsekonomins sopstationer. Den är på tok för pratigt oformlig, men med alla sina skavanker har ”Lights out in wonderland” samtidigt en avigt autodidaktisk charm som sprider ljust och värme över diverse knöligt tankegods i det iskalla mörkret.
Kalla det gärna originalitet.
