Med sin skrämmande närhet till nuet tar flera av årets ungdomsdeckare strupgrepp på läsaren. Spänningen och problematiken bottnar i en trovärdig inlevelse i dagens ungdomsverklighet. Skakande skildringar av webb­mobbning och sms–trakasserier kryper in på skinnet. Man känner igen berättelsernas problemfyllda vardag både från kvällspressens rubriker och från nyhetsprogrammens bekymrade rapportering. Allt skulle kunna hända här och nu. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut – läsaren blir oskyddad, utsatt. Berättelserna har en psykologisk nerv som förmår att dra in läsaren i etiska ställningstaganden – det räcker inte att få veta vem som bär skulden.

Språkbruket är ungdomskulturens. Dramatiskt, laddat med snabba språng från det ena till det andra. Skolan är ett slagfält minerat av hot trakasserier, vänskapen är skör. Tryggheten finns på kaféerna med latten eller tekoppen och kanske i en kroppslig närhet, en längtan tillbaka till småbarnstidens gosedjur.

Några av de mer intressanta är Ritta Jacobssons böcker om Afrodite. Afrodite är en annorlunda deckarhjälte som ändå smälter in. Namnet gör henne kanske speciell och hennes och pappans gemensamma intressen – motorer, bilar och träning. Men främst är hon annorlunda för att Ritta Jacobsson arbetat med och lyckats att skriva fram en vanlig tjej som är ovanligt otjejig utan att vara killigt macho. Afrodite bär trovärdigt sitt namn även om hon också kallas Ditte och hon känns verklig, såväl i sin dröm om att bli polis som i sina klädbekymmer och i sin intensiva träning.

Afrodite räds varken att ta ställning eller ställa hemska frågor. I Afrodite och döden, som blev 2006 års bästa ungdomsdeckare, bangar hon inte ens när hon misstänker sin egen pappa för flickmord.

Och inte har hon det lättare i höstens uppföljare Afrodite och sveket. Hon blir anklagad för stöld, skolbråk och hennes bästa killkompis sviker. Men hon kämpar envis på trots allt som händer i och kring skolan: trakasserierna, hoten och rädslan som bara ökar, liksom ensamheten.

Och läsaren blir mycket medveten om att skolan och villaförorten är allt annat än trygg. Hot och övervåld skildras närgånget. Man tvingas på en kunskap om ungdomars girighet och gruppvåld som man kanske hade önskat sig vara utan. Men ändå inte – det känns skönt att någon tar ställning och vägrar vara med – att allt äntligen tar slut. Skräck och moral i en läs­slukande blandning.

Men Magnus Nordins Årstamördaren är den av höstens deckarromaner som borrar djupast och som tvingar läsaren till allvarlig eftertanke. Den inträngande psykosociala skildringen tvingar läsaren till oväntade ställnings­taganden och med obehagliga flickmord utmanar Nordin ungdomsboken gränser.

”Årstamördaren” inleds med att en ung flickas hittas mördad i bergskrevorna i Årsta. Läsaren lär omgående känna mördaren och förstår varför han mördar. Vi får intimt ta del av den längtan som styr honom. Och kunskapen skapar ångest – vem ska bli nästa offer – vi vet mer än aktörerna.

Men Nordin berättar inte bara om en mördare utan han troliggör skickligt i episod efter episod att i stort sett vem som helst kan göra sig skyldig till mycket grova och obehagliga övertramp. Vår egoism, vår bristande empati, vår längtan efter att bli sedda och älskade kan snabbare än vi anar leda till att vi far synnerligen vårdslöst fram med vår nästa. En liten lögn för att skapa spänning och väcka medkänsla kan leda långt – till någons självmord. Eller som det står med små bokstäver på bokens omslag ”Ingen är oskyldig”. Och den fråga som läsaren lämnas med, även om slutet är lyckligt, är: var mördaren trots allt ett offer?

”Årstamördaren” kräver att läsaren samtidigt kan leva med i fiktionen och ställa sig utanför den. Man förstår, eftersom man tvingas till visst deltagande, men man blir också skrämd. Nordin ger knappast läsaren någon möjlighet att värja sig.

Vill man att ungdomsboken ska var tydlig och göra det lätt för läsaren bör man nog undvika Nordin och kanske flertalet av dagens ungdomsdeckare, som faktiskt ställer krav på både läsarens och hjältens moraliska mod. Ingen av böckerna använder brott och våld som underhållning men däremot som mycket tänkvärd och engagerande upplevelse.