Att Sovjetunionen bör betraktas som ett led i Rysslands koloniala historia är inte uppenbart för alla, i synnerhet inte för gemene man i dagens Ryssland. En väsentlig del av problemen med terrorism och etniskt motiverat våld i Centralasien grundas emellertid just i det koloniala arv som efter Sovjetimperiets kollaps blivit så eldfängt.
Från slutet på medeltiden fram till 1800-talet lade ryska kolonisatörer under sig kungadöme efter kungadöme, rike efter rike. Med Sovjetunionen vidareutvecklades den politiken och de olika områdena fick också nya namn: Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan – för att nu bara nämna de Centralasiatiska republikerna. Först med imperiets fall blev dessa länder självständiga och fick då skörda det verkliga resultatet av Lenins och Stalins politik. Sovjets statsetnografer och dito lantmätare hade dragit upp gränser och definierat folk på ett sätt som långt ifrån alltid stämde överens med verkligheten. Och av de forna sovjetrepublikerna var det i praktiken endast de baltiska staterna som återgick i sitt forna skick.
Om främst utvecklingen i de Centralasiatiska staterna under de senaste dryga 30 åren har nu journalisten Torgny Hinnemo skrivit en ovanligt djuplodande och intressant reportagebok. Boken som heter ”Berättelser från ett land som inte finns” låter sig dock inte genrebestämmas rakt av. Det handlar om politiska reportage sprungna ur Hinnemos arbete som utrikeskorrespondent och senare valobservatör, men även kortare kåserande texter varvade med journalistiska essäer samt geopolitiska och historiska återblickar.
Berättelserna staplas på hög vilket kan ge ett något osammanhängande intryck. Fast man bör nog hellre se Hinnemos texter som en kongenial återspegling av de förvirrande och svåröverskådliga fenomen som behandlas. Stundom har boken karaktär av reseskildring, men den innehåller mer av analys än beskrivning och mindre av upplevelser än stringent reflektion.
Det är på samma gång bildande och spännande att följa med författaren till det forna Sovjet. Att mungiga alltid ingår i kirgizisk folkmusik och att myndigheterna i Uzbekistan har som vana att ta släktingar som gisslan när de inte lyckas fånga den de är ute efter, är exempel på upplysningar som Hinnemo gärna delar med sig av i förbifarten. På ett annat ställe skriver han häpet att månens yta bara är fjorton gånger större Kazakstans. Jag funderar på det och inser att jag inte är övertygad om det är mycket eller litet – vilket också, skulle jag tro, säger något om hur undflyende de tidigare sovjetiska republikerna i Centralasien tett och ter sig.
Frågan om reception berörs vidare på ett tankeväckande vis i kapitlet ”Fornsovjetiska namn i svenskan”. Hinnemo diskuterar där etymologiska och andra spörsmål som uppkommer vid namn, till exempel i valet mellan Vitryssland eller Belarus, Reval eller Tallinn och så vidare. Han påpekar samtidigt hur namnskicket i vårt land skiljer sig åt mellan nyhetsjournalister och kulturjournalister; de förra utgår ofta från namnskicket i amerikanska och brittiska nyhetsbyråer medan de senare använder äldre svenska namn som förekommer i uppslagsböcker och humanistisk facklitteratur. Att namnval ingalunda är någon småsak är dock bara en av många poänger i berättelserna från landet som inte finns.
